urklipp

På något sätt så överlevde jag helgen. Otroligt ful, rödögd och snörvlig var jag, men jag överlevde.

På lördagen ville jag inte gå upp ur sängen, halvt bakfull och med en taskig syn på dagen. Men det låg en inbokad kusinträff, som sker en gång per år, så a girl has to... Det är lite orättvist att säga att den inte förbättrade humöret, den skingrade delvis lite tankar, inte tillräckligt mycket dock. Det är lite halvsvårt att få till den här glad-i-hågenkänslan när man är ledsen, tillsammans med personer som man faktiskt känner men som man ändå inte riktigt kan prata ut med - om det låter förståeligt?

Men jag fick i alla fall chansen att berätta allt för min syster och det kändes bra. Jag har inte orkat ta telefonen för att ringa och säga ngt tidigare... Men nu vet hon i alla fall hur det förhåller sig. 

Man kan behöva systerligt stöd och uppmuntran och tröst i sådana här lägen. Speciellt när det här kom vid en otroligt dålig tajming. Jag vet inte riktigt hur jag ska säga detta...  Jag vet inte vad jag sysslar med. Jag har tappat greppet till varför jag gör det jag gör. Jag säger inte att den här känslan beror på Petter, den bara uppdagades nu.

Det låter förmodligen konstigt att jag säger det, men om det var något jag var säker på, så var det Petter. Jag visste vad jag kände för honom. Inte att jag tog honom för givet, gud nej, men jag...ja, jag är förhållandesatsare. Jag planerade en bit in i framtiden och jag såg oss två tillsammans. Jag trodde vi skulle kunna överleva den här perioden, för det var ju bara en period. Den skulle gå över.

Jag bet ihop och fokuserade; ok, nu kör vi, nu rider vi ut det här - tillsammans. Och att sen - bara några veckor kvar - få ett; Nej, vi klipper nu! Klipp.

Lurad är fel ordval, men omkullkastad... Jag känner mig omkullkastad därför att jag tänkte i vi-termer. Men Om jag förstår honom. Gud, Ja! Han kände att han började må dåligt över det här och jag vill inte att han ska må dåligt. Inte för allt i världen, han betyder så otroligt mycket och jag vill honom bara så himla väl.
Jag ville underlätta, finnas till hands, lyssna, pratas med, bry mig om, bara ta o skänka så mycket kärlek o ömhet jag är kapabel till. 
Men jag klipptes bort. ...okej....  

Det var ett säkerligen kanske tråkigt beslut för honom att ta, men det var ett väldigt vuxet och moget sådant; han bara växte i min familjs ögon, när jag berättade om omständigheterna, som fick honom att handla som han gjorde. Eller ja, missförstå mig rätt.

Men jag känner mig tom. För i och med att jag kände så här med Petter, jag fick chansen att möta en så underbar person, som fick mig till att börja inse mitt goda värde igen - och det gör Petter till en så värdefull person i mitt liv - så kunde jag trycka undan övriga osäkra tankar till vad jag ville göra. Nu står jag mest förvirrad. Jag vet inte om litteraturvetenskapen är vad jag vill läsa, idé och lärdomshistorian rör mig inte i ryggen, jag sket i att gå på min föreläsning i torsdags, det är första gången det händer. Jag orkar inte uppamma intresset till att börja tentaplugga. Jag skiter i allt. Det gör jag inte. Men jag är ganska uppgiven just nu. Jag ser svart.

Jag längtade till dagarna "efter jul" - en fras jag upprepade för mig själv ett antal ggr - dagarna fram tills dess skulle bara gå och sen... sen skulle det bli bättre. Det skulle bli en andningspaus. "Jul på Uplands" skulle vara över och Petter skulle få andas ut ett litet tag - inte mycket, men lite, i alla fall få känna att han klarat av en milstolpe som 1q, han lyckades klara sig igenom jul på uplands - innan det var dags att ta tag i nya saker igen.
Men för mig var "efter jul" ett mål.  Det var det första delmålet att klara av. Få veckorna att gå och sen få tid att andas.  

Nu är dagen imorgon precis lika meningsfull som dagarna "efter jul" skulle ha varit... Nu var den här helgen precis lika viktig som dagarna som ligger framtill jul och efter jul och... Och jag har tappat lite av den meningsfullkänslan. Jag menar inte att låta dramatisk. Men det känns tomt, och jag ser lixom inte att det finns någonting att se fram emot längre. Jag orkar inte va glad åt att advent kommer o går och det blir närmare jul, att jag ska träffa släkten på juldagen, eller att släkten  ska fira min födelsedag en dag tidigare, den 6:e januari eftersom det är röd dag. Jaha... jasså... på det sättet... 

Jag känner mig tom. 

Jag måste vara med människor. Av den anledningen orkade jag inte sova i mitt rum natten till söndagen, utan åkte hem och sov hos min syster. Jag orkar inte var själv, för då tänker jag. Och när jag tänker så blir jag ledsen och gråter. Och när jag gråter så ser jag inget ljus i tunneln. Jag blir uppgiven.

Därför sov jag hos min syster och när hon var upptagen, åkte jag hem till mina föräldrar. Jag borde ha pluggat. Det gjorde jag inte. Istället åkte jag sedan hem till Evy på kvällen och åt middag och stannade där till tolv. 

---
Nu vet jag inte heller ifall min föreläsning börjar tio eller tolv imorgon. Det står tolv, men tydligen har de ändrat innehållet på morgondagens föreläsning - betyder det att de har ändrat tid oxå? Jag vet inte om jag orkar åka ned till växjö nu i veckan. Kanske bra med miljöombyte? Samtidigt missar jag en föreläsning här i Uppsala, och då blir det tredje som jag missar, gentemot om jag stannar och då bara missar första föreläsningen i Växjö...

Jag är trött. Jag borde gå ned imorgon o lämna Petters saker, men efter det... Då är det finito. Han kan säga att han inte är komplicerad, att han är precis samma person som innan...

Men situationen är skillnad. Och det gör så fruktansvärt ont att jag...
Jag har inte längre förmågan att kunna spela känslor för honom. 

Hur ska jag kunna uppamma och visa känslan att jag är ok, när jag inte är det?