urklipp

En mycket konstig början på helgen. En väldigt trevlig fika om än mindre personlig, men jag antar att det beror på att det från och med nu ska råda helt andra omständigheter än tidigare...

Vet inte vad jag förväntat mig eller varför jag blev besviken. Han är inte längre upptagen, men mer oåtkomlig för mig än någonsin... Tröstade mig med att gå hem till Evy och dricka upp min vinflaska på hennes förfest. Helt galen tillställning. Trekansterbjudande och bellyshots... Men vi kom därifrån och gick och dansade på ÖG.

Senare vid halvtvåtiden var jag kanondragen och ville gå på Uplands sexa, som visade sig bli uppe i Texas korridor. En massa upplänningar dök upp, inklusive Petter och Hampus.

Frös och kände mig jättekänslosam och packad, men stannade kvar och pratade med Texas, kramades med Evy och socialpratade med Petter och försökte hålla mig allmänt uppe på benen.

Det är en märklig sits att befinna sig i när man helst av allt vill bli kramad av den person som man tycker så otroligt mycket om, men som man sedan måste hålla en viss distans till. Jag vantrivs i den sitsen.

Strosade hem vid halv fyra med Evy, kramade om de jag ville krama om och gick sedan och la mig med ett stort illamående och ledsna ögon. Hann naturligtvis med att skicka ett sms till Petter med innebörden: jag saknar dig, men eftersom du inte vill krångla till det för dig, så säger jag bara att det var trevligt att umgås med dig igen. Inget svar.

---
Lördagmorgon, fik på Uplands. Marcus o Petter som ansvariga. Fikade med Texas och Evy. Fick för första gången se Petters mamma, som satt och fikade tillsammans med Stina. Märklig sits. Petter som antagligen var jättetrött, var inte jättepratsam men jag måste erkänna att jag inte agerade som jag känner heller. Helst hade jag velat gå och krama om honom och tala om att jag saknar honom, men istället halvignorerar jag honom och låtsas som ingenting. Så jäkla dumt, speciellt när jag är så medveten om att han är där. Kändes dessutom en aning skumt att se hans mamma. Hon har nog hört en del om mig, och antagligen sett bilder på mig så jag tror nog att hon visste vem jag var. Jag var flickvännen som aldrig blev presenterad. 

Kände mig inte i min bästa form, för mycket konstiga händelser som skedde för snabbt inpå varandra. Gick på promenad med Texas för att rensa tankarna. Kändes tomt, så jäkla tomt och jag vet inte riktigt hur jag ska göra.

Glömma och gå vidare förmodligen, men jag vill inte. Det känns bara meningslöst. Det är inte det roligaste att inse att man helst av allt vill gömma sig i en kär famn och stanna där och blunda ett tag. 

Jag vet inte hur det ska gå... dessutom måste jag göra något åt den här svartsjukan, som ligger och pyr inombords. Jag blir nog galen annars.

Varför blev det så här?

           

Idag har jag gjort det mest osannolika. Idag skippade jag att gå på min lektion, det är verkligen inte likt mig. Istället ägnade jag mig åt att skriva färdigt mitt CV och personliga brev och blev ganska nöjd.

Var även tvungen att ta mig ut i den friska - ljumma - luften och tog en snabb runda ned på stan och passade på att kika igenom bokrean på Lundeq, vid denna stund kände jag mig dock inte tillräckligt rik för att shoppa böcker... Trist, kanske gör ett nytt försök imorgon.

Men vad händer?

Jag tror att fröken ekonomiskttänkande blåste bort med det kalla vädret. Det är nämligen så att jag har hittat en affär, som säljer jättefina klänningar precis på samma gata som jag bor på. I denna affär har det hängt en ljuvlig mörklila klänning i skyltfönstret som jag har kikat på ett flertal gånger. Idag kände jag dock för att ta det stora steget och gå in i affären. Sagt och gjort.

och där var den... Mörklila sidentyg och den var så perfekt och den svepte så där vackert, som en klänning ska göra. Jag fick totalt hjärnsläpp över denna blixtsnabba förälskelse och köpte den. Jag skyller halvt om halvt på att jag ska på cocktailparty i Linköping nästa helg och att jag måste ha en passande klänning till detta tillfälle. Nå, butiksägare sa att jag klädde väldigt bra i den, så jag dövar mitt ekonomiska samvete med att jag kommer att se astonishing ut.

Känner mig oerhört kvittrande glad idag. Kan det bero på det ljumma vädret? På min nyinköpta vackra klänning? Eller det faktum att jag fått svar från 1q, som meddelar att det vore väldigt mysigt att ta en fika med mig imorgon?

                                         It may be winter outside...

      

Ibland borde man ta semester från sig själv! Det kan inte vara hälsosamt att tillbringa så mycket tid med sig själv, som man faktiskt gör.

För det första tänker man på tok för mycket på saker man inte ska tänka på.

För det andra blir man otroligt känslosam och tårögd för minsta lilla. I detta fallet tänker jag dock skylla allt på måncykler, vädret, fel tid i månaden, för mycket hosta och på SJ.

För det tredje borde det vara förbjudet att läsa romantikböcker som kurslitteratur, om man inte kan stänga av sina egna under själva analysprocessen.

Dåligt, sämre, sämst

Nu tar jag semester.

Vågar knappt kika igenom min mailbox, det här börjar bli en aning barnsligt. Vad mer kan man göra än att skaka överseende på huvudet och le åt sin egen fånighet och de fladdrande fjärilarna i magen?

Guuud... det här är ju larvigt! Jag beter mig som om jag skulle ha skickat iväg ett kärleksbrev till en klasskompis och sen går i spänd förväntan på att få någon typ av reaktion. Hmm... den där känslan känns bekant, kanske för att jag faktiskt har gjort så en gång. Men då gick jag på mellanstadiet i en lantortsidyll med frukträd på skolgården.

Anyhow... nå, let's get it over and done with!

Det kommer inte finnas något svar, klart det inte kommer att göra det. Inte hoppas, inte hoppas. Inget hopp - ingen besvikelse.

Nej, så klart inte...

Jag är inte förvånad. Innerst inne vet jag att om det nu skulle komma ett svar så kommer det att dröja. Hittills har vartenda svar jag fått tagit lång tid på sig.

Så, jag är medveten om hur det gått till tidigare, jag borde vara förberedd. Men den insikten hann kanske inte fram tillräckligt i tid för att hindra den lilla suck av besvikelse som hann komma över mina läppar. 

Nå, det är inte hela världen. 

Det är bara det att den här känslan är så galen. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Ena stunden kan jag vara glad, känna förväntan, tänka tillbaka och bli alldeles varm inuti. I nästa stund är jag nere, svartsjuk över situationen, arg och frustrerad på att saker är som de är. En vardaglig berg - och dalbana.

Jag är frustrerad på mig själv. Varför har jag satt upp honom på en piedestal och klätt in bilden av honom i rosenskimmer? Det kanske han inte riktigt förtjänar i verkligheten. Herregud, antagligen inte. Jag borde inte ens tänka tanken på hur bra det skulle vara om vi... NEJ, Bryt, byt fokus!!

Killen är redan upptagen, och som grädden på moset vill han dessutom helst av allt vara ensam. DET är inget bra utgångsläge i detta fall. Hur dåliga odds är inte det på en skala? Om han - mot all förmodan - skulle ta sig i kragen och få ändan ur vagnen, så skulle jag aldrig ens vara i närheten... 

Nej, kan man tala om dödfött så ska man nog tala om det i denna situationen. Men vad gör jag av känslorna då? Var ska jag stoppa undan dem? Ska jag låsa in dem i en förvarningsbox på Stockholm Central i en liten svart sportbag? 50kr/timmen... Hmm, undra om man kan förhandla fram någon slags rabatt om man har en längre förvaring inplanerad?

---
Var ska jag begrava känslan av att han får mig att må så bra som han gör, när han är i närheten? Att jag trivs med hans sällskap, att jag saknar att prata med honom? Att det känns ganska rätt?

...vi behöver inte förlora varandra... Undrar hur ofta de orden har ringt i mina öron? Så många gånger som jag har tagit fram just de orden till tröst, upprepat de som ett slags mantra. Vi behöver inte förlora varandra. 

Jaha... så står man här. En djup förhoppning om vänskap, en hemlig önskan om något mer... Ingen kontakt och en nervositet som vrider och vänder på tankarna tills man tappat bort sig fullständigt. 

Varför kan det inte bara vara så här:
 
Sonja Aldén – Två dagar på en öde strand

Vem vet, två dagar på en öde strand
Två nätter i ett eget land
Kan ändra allt som var förut


               Eller måste jag helt enkelt åka till Stockholm och hyra en förvaringsbox?

            

Ett härligt avbrott från allt.

I fredags kom Alexandra upp från Jönköping för att tillbringa en trevlig helg i Uppsala. Traditionsenligt blev det en välkomstfika på Linné där vi åt både lunch och fika i flera timmar. På kvällen kom Matilda över på middag och det blev en mysig kväll med mycket prat och uppdateringar till en stor skål med couscoussallad, fetaost, kallrökt lax, avocado, gurka, pumpakärnor, balsamvinäger, ostbricka och vin - Dr L och Dr Loosen!  

Lördag; Brunchbaguette på Uplands, strosade sedan ned på stan och flanerade runt i alla bokhandlar, som stan kan erbjuda. Sedan fika på Linné med Nadja och Emma. Mot kvällningen blev det bio med Alex och Emma och filmen "It's complicated" med Meryl Streep - jag är förälskad!!! Kvällsavrundning med te och smörgås.

Söndag: Långfrukost, sista promenaden ned på stan i solsken, lunch och sedan åkte Alex vid 16.00.

Nervositeten stiger så fort jag är där. Det borde inte vara komplicerat och svårt. Efter vad jag fått veta så borde jag inte tveka.

Men jag tvekar. Ser ingen anledning till att gå ned dit och umgås. För vad ska jag ner där och göra? Tidigare bestämde jag mig för att hålla mig borta därifrån, nu vill jag inget hellre än att gå ned men hittar ingen tillräckligt bra ursäkt för att göra det.

Ta en fika på Café Linné, det var en påbörjad plan men så hände något helt annat. Finns den planen fortfarande kvar? Får man skicka en sån förfrågan? 

Jag vill. 

För jag saknar kontakten... 

 

Har ont precis överallt och känner mig totalt borta i huvudet. Kallsvettas.
Har sovit mig igenom hela dagen, inte riktigt min bästa idé om hur en fredag ska vara.

Det är galet vilka märkliga drömmar man kan få uppleva när man är sjuk, den ena mer virrig och ologisk än den andra. 

Jag vill bli frisk, jag vill in till stan imorgon. Det kommer förmodligen inte hända men jag hoppas!! Jag vet att jag förmodligen kommer att bli besviken, men om jag befinner mig i stan så finns det i alla fall en liten chans. 
Och vad är man inte villig att göra bara för den lilla chansen?

Dåligt, jo jag vet... Just nu skulle jag bara vilja sitta i den famnen och få en lång lång kram.

 
Rihanna – Stupid In Love 

Idag trodde jag att jag hade åkt dit igen, men jag vet nu - alltför väl - hur man ska göra för att kurera sig, jag slipper nog denna gång. Tranbärsjuice och citronvatten, the best way to go.

[Fick en liten pekfingerförmaning av min lilla söta väninna uppe i Leksand. Nej, jag hoppas kanske inte på att vara nyskild tvåbarnsmamma om tio år, det var egentligen bara ett internt skämt oss emellan... ]

Trodde att jag skulle vara arg och ledsen, men jag har inte blivit det ÄN i alla fall, man ska ju aldrig säga aldrig.

Det känns lite bättre, men det gör inte saken lättare att gå vidare. Jag förstår att vi inte ska bli tillsammans - eller gör jag verkligen det? Ibland känns det som om jag kan inse det, att du gjorde slut för min skull, för att jag ska hitta någon som inte är lika splittrad, någon som inte redan har barn. Men så umgås jag med dig... guud, och jag mår så himla bra. Jag blir påmind om varför jag saknat dig så mycket. Jag älskar att umgås med dig, prata med dig, lyssna på dig. I den stunden vill jag inte tänka på morgondagen, på vad som kanske är mera rätt eller mera fel. Då vill jag inte tänka, bara vara. Bara njuta över hur mycket jag trivs i din närhet, hur nöjd och tillfreds jag känner mig över att du är där - hos mig - just där och då.  

För någon som du...

Du är våren efter långa kalla vintern. Du är trygghet, du värmer hela mig - trots allt som hänt. För mig är du den vackra, den starka. Jag tycker ju så himla mycket om dig. Men du behöver inte mig just nu, du behöver dig själv mera och tid till att tänka.  

Som en vän, är det så vi två ska vara? En man, som du, en pojke, för vild och skör. En flicka, som jag, för ung och oerfaren. Som tycker om varandra, som passar bra tillsammans, som saknar varandra. 

Martin Stenmarck – Gråa hjärtans sång


      

                                        The Baseballs – Bleeding Love

               

Träningsvärk och blåmärken. Irriterad. Diffus huvudvärk som inte vill ge med sig.

---
Trött. Låg vaken till 4-snåret inatt och lyssnade på den svenska deckaren Box 21, när branddörren ute till korridoren öppnades. Är någon uppe nu, vid kvart i 4? Denna någon går i alla fall genom korridoren och plötsligt börjar larmet på Uplands att tjuta... Eller är det brandlarmet? Jag går upp och lyssnar, nej, det är larmet till Uplands. En obehörig har gått in på nationen... eller var det vår tjuv? eller en uteliggare? Det är en väldigt otäck känsla att veta att det smyger omkring obehöriga utanför ens dörr om nätterna och att de kan ta sig in utifrån, trots kådlåset. Funderade på att öppna dörren och se efter om någon var kvar därute, men OM det nu skulle vara så att någon var kvar ute i korridoren, vad skulle jag göra då? Och om denne någon skulle se mig? jag är knappast något stort hot...

---
Nu är denna dag över. Ännu en dag, som bara gått utan att den lämnat något direkt spår efter sig. En massa minuter och timmar, som känns alldeles bortkastade på mig. Vad har jag gjort? Var har min tid tagit vägen?

Tid är det enda vi faktiskt har, och vad gör jag med min? Låter den bara rinna iväg. Den rinner genom fingrarna på mig, som sandkorn genom ett timglas. Jag ser timmarna gå ifrån mig, förbi mig, men vad gör jag åt saken? Ingenting.

Min situation kändes ganska hopplös. Vad är då lösningen på mina problem nuförtiden? Jag flyr. Åker ut på landet och gömmer mig i duschen i några timmar, låter vattnet skölja bort allt som är jobbigt. Ljudet av rinnande vatten, inte tänka, bara vara... Efteråt: lägga sig i bastun och inte tänka på annat än att det känns varmt. 
  
Tänker på gårdagen. I förrgår låg jag utslagen på min säng och kände huvudvärken pulsera vid tinningarna, efter att varit uppe halva natten och läst Karin Alvtegens "Skuld". Men jag kunde aldrig läsa klart den. När mördaren för 5:e gången dyker upp och denna gång lyckats ta sig in i personens hus och man hör andetag och ser nio tår sticka fram bakom ett skynke... Då blev det för mycket. Skräcken var total, jag blev livrädd och det slutade med att jag låg ihopkurad på min säng och kramade min kudde medan tårarna rann.

Jag ska verkligen inte läsa deckare, jag klarar inte av dem. Eller var det bara boken? Kan det kanske också ha varit anspänningen efter att ha varit nere på nationen och skrikit på 1Q, känt ett stort behov att slå hårt på något/någon, drabbats av dåligt samvete och sedan dövat mitt samvete genom att sparka och slåss på en boxningsäck?   

Gårdagens morgon... I ett ganska splittrat skick läste jag 1Qs svarsmail som han skickat och tårarna rann som floder. Lugnade ner mig och läste det igen, men även denna gång forsade tårarna. Guud... När ska jag sluta? Hur lång tid behöver jag ha på mig innan jag kan släppa det här? Inte kan känslorna fortfarande ha ett sånt djupt fäste? Det här är inte vettigt...

Som något slags ta-mig-i-kragen-agerande och för att bryta mitt negativa tanke - och känslomönster ringde jag mot eftermiddagen syster och tyckte vi borde göra oss lite middagsplaner. Vet att jag alltid blir på bättre humör då. I friska luften kan man dessutom rensa skallen. Vi bestämde träff på Kvarnen, sagt och gjort. Snabbhandling på ICA, flädersaft mmm... Det var dessutom en mysig marknad på Vaksalatorg, som vi blev tvungna att spatsera igenom innan vi kunde promenera hem till Linas mysiga lya.
 
När man har spontana middagsplaner med syster brukar vi oftast ha storslagna planer om att vi ska laga till något nyttig och gott. Denna gång var vi eniga om att vi skulle laga husmanskost alà trerätters... Vilket för oss alltid innebär pizza med paprika [förrätt], kött [huvudrätt] och banan [efterrätt]. 

Dagen fick i alla fall en trevlig avslutning.