urklipp

                                        Nothing here is real, nothing here is right.
                                          
Igår gick jag och gömde mig i en lägenhet och pratade med en vän. Idag gömde jag mig under en filt i vardagsrummet och fokuserade på att ta mig igenom mina kursböcker. Man skulle kunna säga att jag tagit till mig av Rousseaus tankar om "Tillbaka till naturen" och dragit mig undan världen ett tag och gått tillbaka till Alsike.
     Tidigare brukade jag rymma  till tryggheten i Uppsala, då jag tyckte jag blev kvävd hemma, långt borta från vänner och all kontakt med omvärlden. Nu räds man staden och spenderar mer tid på landet istället. Nytt år, nya vanor.

Jag borde sätta mig ned och fundera ut vad jag vill göra. Borde jag flytta ifrån allt? Ibland känns det som det enda rätta att göra. Men samtidigt vet jag inte vad jag vill göra. Vad ser du dig själv som om 10 år? Den frågan får jag och jag stelnar till allt oftare. Jag vet inte. Jag har ingen aning om vad jag vill göra. Är det som typsyster bruka tänka: Jag ser mig inte som något om 3 år, betyder det något? Betyder det att jag kanske råkar ut för en olycka och dör istället?   

Det känns inte helt optimalt. Men vad ska jag göra? Jag ska läsa kurser i uppsala under våren, som jag inte har någon motivation till att läsa, växjökursen går raka vägen ned dit pepparn växer och jag flyttar halvt om halvt hem igen...

Jag har ett ex som jag vill träffa, men som jag kanske gör bäst i att hålla mig borta från för att kunna glömma och gå vidare. Jag vet inte...

Jag borde träffa mina vänner, komma igång igen. Men ingen orkar se en ledsen under en längre tid. Nu borde jag vara uppe på benen, ute och fokusera på nya spännande saker. Nicka och le, visst, det kan jag göra ett tag.

I've been going through the motions, faking it somehow.

Egentligen vill man bara sova. Det bästa på hela dagen är när man får gå o lägga sig, då ännu en dag har passerat. Eller bara sitta och titta ut genom fönstret och fokusera på att inte tänka.

Inget vuxet tänk här inte!! Ledsen, jag borde vara trevligare, vuxnare, snällare, klokare och förståndigare. I know... 

Bita ihop och gå vidare, hur svårt ska det vara på en skala? Sluta upp och tramsa, skit i känslosamt strunt. 
 
Fokusera framåt - mot torsdagen - och sen får jag väl skaffa mig en anledning att gå upp. Ny kursstart. Lek och var glad. Glöm och gå vidare!
                        
Jag är ledsen över att jag inte tar kontakt med mina vänner, för de finns där, jag vet det! Men det snurrar för mycket tankar och det är svårt att få ur sig allt. Och de jag tar kontakt med... ja, då blir det kaos här hemma och bråk. Och nej, jag har inte glömt, jag ska inte falla dit igen. Men jag trivs med den kontakten jag har. Kan jag inte få ha den och resten kan skita i att ha en åsikt? Kan det få fungera så? För just nu behöver vi båda få prata och få en uppmuntrande kram och säga att vi finns här.

Jag vill så gärna prata med Petter. Men jag vet inte hur det ska gå till. Han har fullt upp med allt annat - och dessutom har han Erika nu. Jag vet inte. Jag mår bättre när jag pratar med honom, vad andra än tycker och säger. Men hur tar man upp en sån vänskaplig och vi-bryr-oss-om-varandra-kontakt? Jag vågar inte höra av mig,  och då kommer väl saken bara rinna ut i sanden? Men det är det värsta tänkbara för mig just nu. Bara känslan av att veta att jag kan prata med honom är värd så himla mycket. 

Det är inte optimalt just nu. Jag vet inte och jag orkar inte tänka framåt. Orkar inte känna efter eller planera. Dagarna går ifrån mig, jag vet, men vad ska jag göra? Jag är väl bara lite vilsen nu, that's all... 


                                              Will I stay this way forever?
                                         Sleep walk through my life's endeavor.