Söndagsprat och tekänsla
Var vaken till kl 5 imorse och skrev på min inlämningsuppgift till Växjö, jag är halvt om halvt förvånad över att jag faktiskt fortfarande kan få saker och ting gjorda.
Cirque du Soleil – Deep
Det hela började med en väldigt ledsen söndag. Det var för mycket som hänt eller inte hänt under den här helgen, vilket hade fått mig ganska ur balans, även om jag inte försökt låtsas om det. Men saker och ting hann slutligen ifatt mig och detta gjorde att mitt vanliga jag var satt ur funktion när jag vaknade den här morgonen.
Dessutom hade mitt motto tydligen varit den här helgen att vara ute för dansa och glömma, så jag var ganska så sliten. Deppig, trött och sliten. Då är det skönt att man har vänner som kommer och ställer fram en tekopp framför en och frågar: Men med allt som händer, orkar du med dig själv just nu?
Nej, som det kändes att vakna den här morgonen, ensam och disträ med någon slags trötthet, som vägrar ge med sig hur länge man än försöker sova... Nej, det är inte så här det ska vara. Orken finns inte där. Då väljer man hellre att krypa ihop på sin säng, lyssna på riktigt sorglig musik och gråta ur sig alla de tårar man har inom sig. Det kanske blir bättre efteråt. Det är i alla fall förhoppningen. Eller så fortsätter man att krypa ihop på överkastet och titta ut genom fönstret, ut mot den disiga himlen och kyrkklockan och se hur timmarna kommer och går.
Men sen ringde Evy och drog med mig på dans på Smålands. Dagen blev bättre och efteråt fikade jag, Evy o Linnéa på Ovandalhs. Man kvicknar till av att komma ut, det märks tydligt. Men vad är detta? Inte kan väl caféer stänga kl. 17.00 på en söndag? Skandal. Nåväl, ingen av oss hade direkt några planer så vi strosade hemåt mot mig, men på vägen dit knackade vi på hemma hos Daniel och där stannade vi. Det var ganska skönt faktiskt. Att bara sitta still på en sängkant, utan något tvång om att vara direkt pratsam, och bara lyssna på Daniel som spelade på sin gitarr och lyssna på Evy och Linnéa som småpratade i en soffa.
Egentligen hade jag planer på att åka hem till föräldrarna och äta middag. Men jag orkade inte röra på mig. Jag kom iväg alldeles för sent för att hinna med rätt tåg och jag gav lätt och slätt upp. Ringde och fick dåligt samvete över att jag inte kom hem som jag lovat, men eftersom jag lovat att vara i stan och kvällsfika med min korridor så kändes avståndet att ta sig ut på landet och tillbaka in till stan igen på lite drygt två timmar, som ett större åtagande än vad jag orkade med.
Gick hem igen och knackade på hos de andra. Då var jag helt slut. Jag orkade verkligen inte prata eller engagera mig i vad de andra nu än pratade om. Jag fick en kudde och så satte jag mig tillrätta på sängen lutad mot väggen och slutade helt att tänka. Inte tänka, bara vara.
---
Tillslut pallrade vi oss alla iväg till Evy för att laga middag. Efteråt slank Linnéa och Daniel iväg för att titta på hockey inne i Evys rum medan jag och Evy satt kvar i köket och drack te, åt popcorn och pratade om känslor och livet.
Egentligen skulle jag ha gått och ätit fruktsallad med min korridor vid halvtio, men jag orkade verkligen inte gå någonstans. Det var bara väldigt skönt och avslappnat att sitta och prata med Evy, att dricka te och bara vara. Att rensa huvudet, men slippa att göra det själv. Att kunna fundera högt och få bekräftat att man tänker rätt eller att bara ha någon som lyssnar på en utan att döma. Att tänka högt är oerhört givande att få göra, speciellt med någon som är insatt i ens situation. Guld värt!!!
Fick även det bra tipset om att skriva en självbiografisk text till Växjökursen. En kreativ text som även kan fungera som en slags bearbetning av saker och ting. Lärarna och övriga elever har ju ingen aning om ifall det är fakta eller fiktion, de bedömmer bara det rent stilistiska dragen. Sagt och gjort, vid tretiden på natten gick jag hem från Evy, satte mig vid datorn och författade min historia. Fem sidor till att börja med.
