för vild och skör?
Jag vill ha din trygga hand i min, då mörkret vill slita mig itu.
Det bor en satan i mitt hjärta,
det bor en djävul i mitt bröst, som aldrig slutar skrika, kom och ge den flickan tröst.
Är jag ditt sista misstag, är jag en flicka för vild och skör?
är det mörkt där hjärtat dör?
Jag blir äldre, men skräcken består.
Jag vill hem, måste skydda mig.
Jag vill inte vänta, jag vill ha dig nu.
Det bor en satan i mitt hjärta,
det bor en djävul i mitt bröst, som aldrig slutar skrika, kom och ge den flickan tröst.
Är jag ditt sista misstag, är jag en flicka för vild och skör?
är det mörkt där hjärtat dör?
Jag blir äldre, men skräcken består.
Jag vill hem, måste skydda mig.
Jag vill inte vänta, jag vill ha dig nu.
Helvetet borde pensionera sig
Ibland blir jag bara en aning förbannad.
Och sen har man dagarna då jag flyger i taket.
Jag trodde faktiskt att det hade blivit bättre. ärligt, jag tyckte mig vara tillbaka på noll.
Icke då, väl gömd men aldrig glömd.
Det är inte alls på samma nivå som förrut, gud nej, då hade jag säkerligen bråkat och skrikit en hel del och förstört, som vanligt.
Jag bättrar mig. Men så kommer de här dagarna, dagar då man verkligen inte vill veta det där, dagar då de kalla ormarna börjar göra sig påminda igen, vaknar till liv i magen efter veckor av vila och väser och slingrar sig iskallt och upprörda omkring.
Och jag blir sur. Förbannat sur. Vill gärna skjuta sönder damen ifråga - ja, skjutande och mördarkänslan ligger tydligen kvar - och jag hånler åt hur fruktansvärd fula dessa damer är - men det är ju bara ord, som tydligen inte kommer tillräckligt djut inifrån för att jag själv ska tro på det. Uppenbart är det ju mitt självförsvar som talar, när jag blir trängd och känner mig hotad.
Det här helvetet är så svart, som skulle få hjärtat att drunkna om den visste hur ofantligt mycket ilska och hat som det här svarta kan ge upphov till.
Och jag blir bara så trött. Jag har en karl som faktiskt kan få det här helvetesjukan att försvinna, så bra är han. Han kan få trygghetskänslan att vakna till igen. Jag är inte orolig varje gång han går utanför dörren eller varje kväll då han är ute utan mig.
Men ibland... då vaknar det till och då är jag helt förryckt.
Jag vill ut och hämnas. Vet inte hur denna känsla kan ha infunnit sig. Om det nu finns så underbart många som mer än gärna vill ta över min plats, när han nu bestämme isg för att han vill ha något mer, annat än mig, då vill jag oxå ha det där som jag sedan kan falla tillbaka på. En "just in case"-person. Och då spårar jag ur.
Jag hatar alla kvinnliga seniorer, adliga damer, kvinnliga musiker, "vänner" och vil bara spy galla över dem, få de att dö.
Och hur galen är jag inte då? Jag har något allvarligt fel i huvudet.
Och sen har man dagarna då jag flyger i taket.
Jag trodde faktiskt att det hade blivit bättre. ärligt, jag tyckte mig vara tillbaka på noll.
Icke då, väl gömd men aldrig glömd.
Det är inte alls på samma nivå som förrut, gud nej, då hade jag säkerligen bråkat och skrikit en hel del och förstört, som vanligt.
Jag bättrar mig. Men så kommer de här dagarna, dagar då man verkligen inte vill veta det där, dagar då de kalla ormarna börjar göra sig påminda igen, vaknar till liv i magen efter veckor av vila och väser och slingrar sig iskallt och upprörda omkring.
Och jag blir sur. Förbannat sur. Vill gärna skjuta sönder damen ifråga - ja, skjutande och mördarkänslan ligger tydligen kvar - och jag hånler åt hur fruktansvärd fula dessa damer är - men det är ju bara ord, som tydligen inte kommer tillräckligt djut inifrån för att jag själv ska tro på det. Uppenbart är det ju mitt självförsvar som talar, när jag blir trängd och känner mig hotad.
Det här helvetet är så svart, som skulle få hjärtat att drunkna om den visste hur ofantligt mycket ilska och hat som det här svarta kan ge upphov till.
Och jag blir bara så trött. Jag har en karl som faktiskt kan få det här helvetesjukan att försvinna, så bra är han. Han kan få trygghetskänslan att vakna till igen. Jag är inte orolig varje gång han går utanför dörren eller varje kväll då han är ute utan mig.
Men ibland... då vaknar det till och då är jag helt förryckt.
Jag vill ut och hämnas. Vet inte hur denna känsla kan ha infunnit sig. Om det nu finns så underbart många som mer än gärna vill ta över min plats, när han nu bestämme isg för att han vill ha något mer, annat än mig, då vill jag oxå ha det där som jag sedan kan falla tillbaka på. En "just in case"-person. Och då spårar jag ur.
Jag hatar alla kvinnliga seniorer, adliga damer, kvinnliga musiker, "vänner" och vil bara spy galla över dem, få de att dö.
Och hur galen är jag inte då? Jag har något allvarligt fel i huvudet.
Omstart
Varför detta?
Någonstans behöver jag skriva som det faktiskt är. Någonstans där ingen kan se.
Men en blogg är ju skapad för att allmänheten ska kunna läsa, det är väl hela syftet?
Kanske. Men det måste få finnas platser, lika hemlig som synlig, där man kan få utlopp - utan att där finns en tänkbar läsare inberäknad.
Någonstans ska man få vara precis så ospeciellt unik som man faktiskt är.
Ingen läsare, inget att dölja
Detta är förändring. Detta är Omstart
Någonstans behöver jag skriva som det faktiskt är. Någonstans där ingen kan se.
Men en blogg är ju skapad för att allmänheten ska kunna läsa, det är väl hela syftet?
Kanske. Men det måste få finnas platser, lika hemlig som synlig, där man kan få utlopp - utan att där finns en tänkbar läsare inberäknad.
Någonstans ska man få vara precis så ospeciellt unik som man faktiskt är.
Ingen läsare, inget att dölja
Detta är förändring. Detta är Omstart
