urklipp

Lördag den 10 dec, Nobeldagen och Kusinträff.

Detta innebär att jag och min syster åker upp till Tierp och umgås med våra kusiner. Det här började som en tradition för fyra år sedan då vi istället för att byta julklappar med varandra beslutade om att vi skullle umgås en del dag bara vi fyra. Så när vi väl kom upp så spankulerade fyra tjejer runt på "stan" och tittade i de tre inredningsbutiker som Tierp har att erbjuda. Sedan promenerade vi hem för att äta lunch, prata, fika med glögg och saffransbullar, prata lite mer, och sedan laga middag då alla grabbsen - makar och pojkvänner - och barn gör oss sällskap. Så avslutar man hela kvällen med att äta tvårätters och sedan goffa i sig lördagsgodis och chips. En välspenderad dag och kväll helt enkelt.

En annan rolig liten detalj är att min 1800-talskonstnär Marcus Larsson tydligen inte bara är aktuell för mig dessa dagar, utan han dök till och med upp på självaste Nobelfesten igårkväll. Temat för året var "romantiskt 1800-tal" och så hade man spänt upp en jättelika duk av en landskapstavla av just självaste Marcus Larsson i trappan där den stora paraden sker. Så här sitter man och sysslar med dagsaktuell forskning, jo, man tackar ja. ;P

---

och så idag så var det tredje ljuset tänt. Tredje advent. Ja... vad ska man säga? Så mycket saker man vill göra, så lite tid. En långpromenad ut till Uppsala högar och sedan hem och skriva på uppsatsen. Dricka glögg. Jaha, så det här är söndagen?

Usch, jag har en sån hemsk känsla av att jag vill krypa ur skinnet och bara göra något helt annat. Jag vill frossa i julpynt och gå utanför dörren och andas frisk luft, bara allmänt slippa känna mig så instängd och känna att allt annat jag gör förutom att skriva uppsats är bortslösad tid som bättre borde prioriteras. På det sättet känner man sig aldrig ledig och fri. All tid kan användas till att skriva på den där bottenlösa uppsatsen som bara äter text och mer text och aldrig blir nöjd.

Man hamnar i ett tomt tillstånd där tid att umgås med vänner eller typ tvätta känns som felprioritering eftersom det inte innebär SPU - skriva på uppsatsen [läs spy på uppsatsen] Alla dagar blir likadana, det finns inget stopp, ingen paus, ingen anhalt. Första, andra, tredje advent och alla dessa dagar där emellan som ska spenderas på liknande sätt. SPU.

Det kliar i fingrarna efter att få umgås med människor, dricka vin och socialisera. Jag känner mig ibland fast på min sida stan, den "längre ifrån det roliga" sidan av stan. Eftersom dagarna bara är inställda på att spenderas med datorn i famnen och jag inte ens har några obligatoriska dagar i skolan så behöver jag knappt ens gå utanför min dörr. Det är ett tillstånd som slukar energi och kraft som jag vet inte vad. Ett sakta nedbrytande till att man lixom smält ihop till en hög som ligger på tangentbordet och bara bokstaverar ord och trycker på enter. Skriver ett till ord. Enter. 

Borde ta upp rutinen att gå ut och gå promenad oftare, känner att så här inför juletiden borde den vikt som finns idag försökas behållas och förbättras till varje pris, jag vill fortfarande kunna få på mig alla byxor jag har liggande i min byrå, men som jag har negligerat i ungefär tre månader nu. 
  
Blä, måste nog ut och andas lite frisk luft för mitt huvud har litegrann stagnerat och jag kan inte få ut något vettigt hur jag än vrider och vänder på tankarna.