urklipp

Nog för att det är minst en och en halv vecka kvar till påsk, men jag kan inte låta bli att smygstarta.







Idag har jag även tittat på blåsippor och gått en skogspromenad i vårregn... Ja, skriver man uppsats så gör man ;P

Nu har jag varit duktig hela dagen och fjärrlånat böcker och skrivit mer på forskningsöversikten och det är nu på eftermiddagen som entusiasmen/orken tryter.

 Från ett av borden i vardagsrummet stirrar symaskinen stint på mig med sina Husqvarna-ögon.

Det ska väl vara själva faaan om jag inte skulle kunna få ihop min klänning, nu när jag ändå har investerat i mönster, tyg och tråd.

Med friskt mod och under mottot "Kan Lars Wallin så kan jag" går jag med bestämda steg bort mot symaskinen och tar tag i saken.

Banne mig, klänningshelvete, nu ska du sys...

Fortsättning följer

Man kanske bara ska lägga ned. Bara ett tag. Är så otroligt trött och när man kikar i kalendern blir man inte direkt mer road. Uppgifter läggs på hög och dagarna tycks bara rinna en ur händerna.

Ja, ni har förstått rätt, det är en sån där söndag. En söndag när man inte är taggad på att en ny vecka ska starta, eftersom man vet att den kommer innebära en massa tråkiga saker. Förutom en sak.

På tisdag har jag varit tillsammans med H i ett år. Eller för att vara mer korrekt, vi tog vår första fika tillsammans och sedan dess flöt tiden ihop och jag kan inte säga exakt vilken dag vi blev tillsammans. Men det datumet, 28 februari kommer båda två ihåg, så kör i vind. Ett datum är lika bra som något annat.

Om man bortser från dagens mindre positiva syn så har det dock varit en bra helg. Det har storstädats i hela lägenheten och det känns verkligen, rena ytor, vad jag älskar detta. Det är dessutom härligt att inse att man har haft bordsytor under alla dessa högar med saker. Det har även hunnits med en familjemiddag på Peppar peppar, måste vara uppsalas bästa restaurang, bortsett från konsten på väggarna.

Sedan har det hunnits med att filas på en början till en forksningsöversikt till min c-uppsats och middag för mina föräldrar på söndagkvällen.

Så, nu sitter man här. Söndagkväll. Man är aldrig så lite taggat som då kan jag tycka. Hela veckan ligger framför en och alla dessa måsten som man vet måste avverkas under veckan ligger lite som ett ok över axlarna.

Jag hade i min vildaste fantasi tänkt ut att jag skulle sy mig en balklänning. En vackert marinblå balklänning. Jag var så övertygad av denna tanke - eftersom jag drömt om detta en hel natt - så jag gick och införskaffade mig ett mönster och köpte tyg. Började till och med klippa ut mönsterdelarna i tyg. Och så plötsligt så sitter jag här.

På lördag går festen av stapeln, och jag som trodde att jag skulle haft tid att faktiskt sy färdigt klänningen tills dess. Lika naivt som Askungen, som ska hinna med att sy sin klänning redan till samma kväll.

Så tittar man i sin kalender och ser alla dessa datum med deadlines, som lixom på något vänster sakta har krypit sig närmare utan att man har märkt det.

Precis som katten. http://www.youtube.com/watch?v=fzzjgBAaWZw

Jo, jag vet, jag har alltid tagit ut förlusten i förskott, även om det i väldigt många fall inte blivit någon förlust i slutänden. Men sådan är jag.

Nu ska jag återvända till min kära bok Det politiska tänkandets historia och hoppas att den kan ge en någolunda klar bild av Kant och Hegel.

Tillökning i form av ett nytt kusinbarn, en liten flickbebis :) Lilla Wilma har blivit storasyster :)

Gosbebis...

Begin at the beginning and go on till you come to the end; then stop.

En mycket klok tanke, något händer och man låter det hända tills det slutar hända. Så önskar jag att jag kunde beskriva min härliga förkylning. Men i snart fyra veckor har jag haft denna otrevliga hosta och ni vet den där hängiga känslan man har i kroppen när man inte känner sig speciellt fit for fight. Så när jag äntligen trodde att jag skulle bli bättre, ja, då tar hela processen om igen, jag vaknar mitt i natten av att halsen känns som taggtråd och jag fryser som en darrande kanin.

Status idag är att jag mår mycket bättre, men har fortfarande jätteont i halsen. Funderar på om halsfluss skulle vara aktuellt eller om det bara är ytterliggare en skitdryg förkylning jag har åkt på.

Igår var det i alla fall alla hjärtans dag. Sött och gulligt på alla sätt och vis. Det finns väldigt många som anser att alla hjärtans dag egentligen bara är en ren affärsidé då företagarna tvingar på kunderna behovet att köpa söta kärleksfulla saker till sin partner och om man är singel så känner man sig oerhört exkluderad. Absolut, man får tycka vad man vill om denna sak. Jag väljer hellre att se denna dag som kärlekens födelsdag. Den existerar varje dag hela året, men man tar sig lite extra tid denna dag och uppmärksammar att människor faktiskt tycker om varandra. Varje dag på nyheterna ligger fokus på att människor har varit dumma mot varandra på ett eller annat sätt, då kan det väl vara lite fint att faktiskt visa att vi kan vara väldigt snälla mot varandra också.

Nå, jag spenderade denna födelsedag med att ligga insvept i filt i soffan, hosta, dricka nyponsoppa i mugg och titta på mysfilm. Nyponsoppa får vara mitt förkylningstema, när man hostat tillräckligt mycket och man är urless på att dricka vatten och man bara mår illa, då är nyponsoppa räddningen på alla problem.

Sedan runt femsnåret fick jag kontakt från omvärlden och då tyckte jag att dagen blev bättre. Middag bestående av myskokt pasta och till detta ost, soltorkade tomater, körsbärstomater, ruccola, vitlök och sås av creme fraiche, senap och balsamvinäger. Tillsätt sedan tända ljus och god mjölkchoklad till efterätt och tittande på Love actually. Mysfaktor mycket väl godkänd.




Så där ja, nu har jag orkat skriva här också, ett steg i rätt riktning. Imorgon ska jag försöka ta mig till skolan och ha sista lektionen för terminen, sedan blir det bara handledarträffar och uppsatsskrivande resten av terminen. Huva.

Så, börja med början och sluta med slutet...

Slutet.

http://www.youtube.com/watch?v=21dfilSok-A&feature=fvwp

Har precis kikat igenom saras blogg där hon sammanfattar sitt och fästmannens år i Kenya. Anledningen till att jag kikar igenom den idag är för att de var hemma hos oss igår på middag, myste och pratade om sina upplevelser och sin glädje över att vara hemma igen.

När jag tittar på bilderna kan jag bara tänka: Vilka miljöer, vilka färger, hjärtat skriker lite och tar glädjeskutt av att se så färgrika platser när vardagen runtomkring en mest erbjuder en kylig gråskala.

Nog för att snö kan vara fint, speciellt när solen skiner då snöflingorna i solljuset förvandlas till små gnistrande flortunna diamanter. Men förutom det är jag inte något stort fan av vintern alls. Nog för att jag är född i en kall vintermånad, men jag är en sol - och värmedyrkare i själ och hjärta.

Dessutom ogillar jag gråa miljöer, måhända att jag har en estetikers synsätt, men ljus och färg får mig rofylld medan grått för mig inte har någon positiv inverkan.

Därför längtar jag till att solen och våren kommer igen. Spriande grönt, blommor och berusande dofter, ljusa kvällar... En tid när livet kan börja leva igen.



Inte för att livet inte lever nu, tiden går framåt och dagarna fylls med uppgifter och saker som avverkas. Nog levs det. Men inte på det där känslofyllda sättet, det där varma, passionerade, glada, euforiska, lyckliga sättet.

När den gråa tiden är förbi och tiden av värme och fäger tar vid. Livet blir alltid lite lättare på våren, folk öppnar upp sig och man önskar spendera tid utanför dörren hellre än att kura inomhus.

Visst, jag ska givetvis inte bara tala om vintern som grå. Den är visst både blå och vit. Men jag har aldrig riktigt tilltalats av kalla färgtoner. Både hösten med sitt eldhav, sommaren med sin frodiga växtlighet och våren med sina blommande fäger - det är mer min färgpalett.

Nå, jag ska inte verka för pessimistisk. Tror att förkylningen och tröttheten har satt sig på hjärnan och därför blir allt lite värre än vad det egentligen är. Men jag ska försöka att bryta tankemönstret genom att göra något helt annat. Som att åka och äta middag med mina systrar. Och kanske köpa hem mer blommor till mitt hem, levande ting har en förmåga att förbättra alla rum med sin närvaro.

Livskraftigt är bättre än stagnation.

Världens bästa tajming för att bli förkyld och sjuk. Inte.
Feber, ont i huvudet, baciller i hela hjärnan - känns det som, jag har inte kontrollerat detta - och fryser som en liten kanin.

Men, det är på bättringsvägen nu, Hurra. Jag har till och med passerat två seminarier och lyckats överleva  med andningsuppehåll. Kan alltså omöjligt andas genom näsan och försöker även låta bli att nysa sönder mina kursare. Går si så där.

Men nu är den här veckan över, humaniorastudier tjohej,  och jag ska mest försöka hitta på någon lämplig vetenskaplig teori som jag kan applicera på min C-uppsats till imorgon. Puuuh, det känns som om jag inte gör mycket annat än att skriva uppsats. Men snart är det över... säger jag nu i början av terminen, men min förhoppning är i alla fall att det ska vara klart när den här terminen är över.

Förutom det så ska jag påbörja skrivandet av mitt resonerande referat - väldigt kontraproduktivt namn på uppgiften tycker jag - men jag säger ingenting om detta, nej, inte ett knyst, knappt ett pip. Pip.

Nå, för att försöka skriva om något roligt, idag har jag blivit inbjuden till mitt lilla kusinbarns dop och har av den anledningen investerat i ett tyg som förhoppningsvis kommer resultera i en snygg mörkgrön klänning. Eller om det krisar så får jag väl bara svepa om mig tyget i någon slags antikinspirerad toga eller bara ha den som en tre meter lång mantel, vad vet jag. 

Jag blev i alla fall fullkomligt lycklig när jag stod i tygaffären - något jag oftast blir när jag går dit och ser det färghav av möjligheter till snygga klänningar ligga där på rad. Jag skulle egentligen dit för att försöka hitta något snyggt grönt tyg till en paradhandduk i köket... ja, jag vet, jag var förmodligen en 50-tals hemmafru i mitt förra liv och nu spökar fortfarande de idéerna i mitt huvud. Vem vill på riktigt ha en paradhandduk i sitt kök nuförtiden?

Jo, jag, jag erkänner, helt och fullt, utan skam och tänker även propsa på att få tala om att pappersförvaring inte är speciellt snyggt att titta på i ett kök och om man istället väljer att dölja pappersinsamlingen bakom ett finare tyg kan man låtsas som att den inte existerar. Finfina påhitt.

Nå, tillbaka; Jag skulle handla grönt tyg till detta kökspåhitt men föll då handlöst för detta mörkgröna tyg och intalade mig att till ett februaridop så skulle den här mörka färgen bli riktigt snygg. Så jag köpte tyget, helt spontant, och nu sitter jag här och blir lite glad när jag tittar på det.



Nu gör den här bilden inte färgen på tyget någon rättvisa, men glansen kommer i alla fall fram.

---

Så, torsdag. hur blev det torsdag? Jag har alltså snytit mig igenom tre dagar och vips så hade hela veckan gått. Knas.

Vad vill man då ha på en torsdag? Jo, torsdagsmat. Det är inte fredag men samtidigt vill man ha något lite roligare att äta eftersom både jag och henrik är hemma ikväll. Alltså vardagsmat, men gärna med en lite roligare twist... Hmm... tasteline min vän, vad säger du?

Något med ost kanske... paprika.... hmm... kanske dags att kika in i kylskåpet och se vad man kan trolla fram, sådär spontant. Ska dock försöka att inte nysa på grönsakerna. Vore lite snöpligt.

Helgen har skuttat iväg som en liten hind och här sitter man och försöker tänka ut hur allt kunde gå så fort. Antal sidor lästa inför seminariet.. ähm... på tok för få, men jag försöker dock sitta nu, kvällen före och läsa på lite för att få mig ett hum om vad lektionen ska handla om imorgon.

Vad har jag då gjort istället? Jag har då lagt tid på att umgås med vänner, en väldigt trevlig prioritering men det får ju sina konsekvenser att man då ingenting får läst. Men jag vet att jag bara har mig själv att skylla. Att man faktiskt kan säga nej med den anledning att man själv måste få prioritera sin egen tid. Men jag har aldrig riktigt varit bra på att säga nej.

Om man inte själv tar kontakt med människor utan istället låter de kontakta en när de vill ses, ja, då får man prompt inte säga nej - enligt mina regler.

Nå...

Nu sitter jag i alla fall vid mina böcker och ja, ibland kan man bli lite fundersam över vad man egentligen pluggar när man läser meningar som: if one element were to dominate a person's constitution, then they would become choleric (governed by yellow gall and fire, related to summer and maturity), phlegmatic (governed by phlegm and water, related to winter and old age), sanguine (governed by blood and air, related to spring and youth), or melancholic (governed by black gall and earth, related to autumn and middle age.) 

Är det verkligen konstvetenskap jag läser?

Men allt har sin förklaring; jag läser om tänkbara tolkningar av en tavla om man skulle använda sig av gubben Panofkys konstteorier. Han ansåg att en tavla analyseras bäst om man använder hans trestegsmetod; Objektifiering, ikonografi och ikonologi. Som i korta ordalag innebär att om man vill förstå budskapet i t.ex. renässansmålningar så måste man förstå den idévärld som den kom till i etc.

I en sådan kontext kan man då förstå varför ett stycke som det ovan citerade dyker upp när man läser en bildanalys över tavlan: Melancholia 1 av Albrecht Dürer, målad 1514.



Den här tavlan är fullproppad med symboler som var och en har en viktig betydelse: nycklar i oordning, en öppen börs, mätinstrument, en trött hund, en överambitiös putti (bebisen med vingar) fladdermusen som bär texten Melencholia, kransen i kvinnans håret, klockan på väggen, byggverktygen på marken...

Kort sagt, analysen jag läser är på många många sidor där varje liten symbol presenteras och hur de allihopa samverkar till att bli det budskap som kodknäckaren/ikonografen/konstvetaren sedermera ska kunna knäcka för att få fram bildens verkliga budskap. Känns litegrann som om man ska vara bilddetektiv i stil med Sherlock Holmes.

... och nu sitter jag här och känner att ju fler timmar som går desto krassligare blir jag, ont i halsen och öm i kroppen. Härligt, en ny förkylning på G :(

Nå, men nu tycker jag i alla fall att jag har lärt mig det som jag ska till mitt seminarie imorgon så nu kan jag med gott samvete gå och sova.

Nog för att varje dygn alltid innehåller tjugofyra timmar, men ibland önskar man att man kunde finna ett litet tidshål, där man kunde sätta sig ned och bara ta det lugnt ett litet tag.

http://www.youtube.com/watch?v=SllJ_N1m7bQ 



Jag har i snart två veckors tid bara sprungit mellan diverse inplanerade saker, lyckligtvis har det varit väldigt trevliga saker, och ikväll är det första kvällen som jag inte har något annat inbokat. Eller för att vara helt ärlig så har jag faktiskt planerat in att inte ha något inplanerat.

Jag har med andra ord bokat in tid för att bara ha en kväll tillsammans med min mysiga sambo, en kväll när vi bara kan laga mat tillsammans och titta på film. Kort och gott: inplanerat fredagsmys.

Men det känns ganska konstigt att behöva skriva i kalendern - mitt liv - för att hitta tid att umgås med sin pojkvän. Men som mina veckor har sett ut så är det en nödvändighet. Jag hade häromdagen, onsdagskväll en riktigt obekväm känsla när jag satt och försökte plugga till mitt seminarie som jag skulle ha dagen därpå och hade mellan kl. 17.00 och 20.00 på mig att försöka hinna med att läsa om diverse konstvetenskapliga genusteorier.

Jag kunde bara inte fokusera. Adrenalinet pumpade i ådrorna och jag hade en sådan rastlöshet i kroppen och kunde bara inte finna någon ro. När jag väl satt mig ned, så reste jag mig bara upp och gick runt för att sedan försöka sätta mig ned igen, tittade på klockan och så reste mig upp igen. Jag hade ingen aning om hur jag skulle lyckas jaga bort den där känslan av att hela tiden vara på språng.

Missförstå mig rätt, det har varit väldigt roliga saker jag har ägnat mig åt, så det är inte ett dugg synd om mig. Jag är bara lite... uppjagad över att tiden inte tycks räcka till. 

I höstan upplevde jag som om mina dagar bara bestod av uppsatsskrivande, jag satt i vår tvåa på djäknen och stirrade in i en dataskärm och tyckte att livet var litegrann förbi.

Tidigare när jag bodde i mitt korridorsrum var jag alltid på väg någonstans, träffade folk och socialiserade, möjligen därför att jag vantrivdes med att bara befinna mig inne på i mitt rum, inom fyra gråa deprimerande väggar. Det var en olidlig känsla att bo mitt i smeten utan att vara delaktig, att sitta själv och höra folks gemenskap direkt utanför fönstret. Så jag gjorde allt i min makt för att springa runt och vara på alla andra ställen förutom på mina egna 13 kvadratmeter och kom egentligen bara hem för att duscha och byta kläder. Jag tror knappt att jag lagade mat en enda gång i korridorsköket på det året, en gång på sin höjd.

Så flyttade jag in i en tvåa på andra sidan stan, den icke studentvänliga sidan av stan. Jag är väldigt nöjd med det beslutet. Jag fann min sambo, och jag fick en ro i själen som jag nog faktiskt inte har haft på de senaste två åren.

Men så kom senhösten och uppsatsskrivandet. Jag stannade innanför lägenhetsväggarna och skrev och skrev och skrev och dog litegrann inombords av brist på umgänge. Jag som tidigare alltid befunnit mig bland folk, alltid älskat att träffa nya människor och att prata i timtal med mina vänner... nu satt jag egentligen och bara väntade på att sambon skulle komma hem från jobbet. Och de kvällar när han var borta, ja, då satt jag själv.

Men den värsta insikten kom när jag väl umgicks med folk; jag hade absolut ingenting att prata om.
Tystnaden, som jag hatar den obekväma tystnad när ett samtal precis har dött ut och man söker efter något nytt att prata om och den tystnaden bara blir längre och längre... Och i höstas hade jag absolut ingenting nytt att säga, jag ställde frågor och förhörde mig om alla andra men själv var jag totalt blank. Det fanns ingenting att berätta.

Så jag lovade mig att när uppsatsen väl var klar så skulle jag ta upp mina sociala skills igen. Jag skulle ta upp kontakten med vänner som jag inte sett på väldigt väldigt länge.

Så kom nya året och med den en ny lägenhet. Vi flyttade och samtidigt som alla möbler kom på plats så började också mina vänner höra av sig till mig, i princip alla på en gång.

För att då försöka gottgöra för den tid då jag bara satt i mitt skrivarskal så har jag istället nappat på varenda social tilldragelse som dykt upp. Så till den grad att jag råkat ha tre träffar med olika människor inbokat på en och samma dag, allt efter det att min föreläsning tagit slut. Och uppepå det ska man försöka hitta tid för att inreda lägenheten och umgås kärleksfullt med sin relation också. Men jag tycker att jag är nästan där nu.

Alla rum är i princip klara, det är bara tavlor som ska upp i sovrummet och i "tredje rummet" och klädkammaren som ska sorteras upp, men för att vi bara flyttade in för två veckor sedan så tycker jag själv att det är väldigt bra jobbat.

Men dagarna har lite grann gott i ett. Men ikväll är det litegrann som ett andningshål i ett annars fullspäckat schema. Ett inbokat tidshål.

            
Hans Zimmer, Henry Jackman – Dream Kitchen




Sovmorgon och croissant och nybryggt te till frukost. Man skulle kunna tro att det är en riktigt mysig söndagsfrukost som jag beskriver, men ack, det är bara en sån där utsökt onsdagmorgon då livet känns precis som det ska vara. Jag blev väckt runt tiosnåret av min pojke som meddelar att frukosten är klar, han har hunnit vara iväg till tandläkaren och sprungit in på konditori och inhandlat nygräddade croisannter, som sedan äts med smör och sylt. Riktigt mysigt.

Nå, annars så väntas en långväga bekant dyka upp här runt tolvsnåret, en gammal kursare till mig sedan när jag läste littvet kommer upp hit till Uppsala och då ska vi, vårt gamla gäng samlas och umgås i tre dagar. Hon ska dessutom sova hos mig så jag ska försöka hitta på var jag kan ha lagt alla extratäcken och kuddar. 

Under dessa dagar finns det i alla fall med på schemat att vi fyra ska hinna med bio - jag hoppas på Tinker, tailor, soldier spy - teprovning, vinkväll, den klassiska matikumlunchen och timlånga fikor. 

Jag ska verkligen försöka vara med på allt och samtidigt försöka läsa mina texter till seminariet imorgon. Jag har dock inte riktigt börjat att läsa än, så... hmm, ja, förhoppningsvis kan vi skjuta på bion ikväll till imorgon, så har jag i alla fall kvällen på mig att försöka läsa.

I övrigt så har min vecka gått i ett, jag har sprungit ut varje kväll och umgåtts med vänner, därav inget skrivande på bloggen.

Nu har dessutom mina nya vardagsrumsgardiner kommit :) Jag är så glad, förmodligen för glad för att det ska vara hälsosamt över ett par gardiner, men det får så vara. Ljusbeigea längder, vinröda [är någon förvånad?] bågar och vinröda tofsar importerade från Florens. Inte enkom för att jag köpt nya gardiner vill jag bara understryka. De kom från min resa i somras.



Men nu springer tiden iväg, dags för lunch. Trevlig onsdag!!!

Så där, då var det bara att kicka igång vårterminen igen! Sista terminen innan det är examensdags, C-uppsats och förhoppningsvis en bra kurs. Vet i alla fall att jag har två av tre vapendragare med mig från förra kursen så det är jättetrevligt :)

Idag har även någon rolig nisse från studentstaden varit här och kollat in våra element, pratat snällt med dem om att de inte ska vara kalla och sedan förklarat att det är allmänt känt att det är kallt på väktargatan. Ja men gör något åt det då!!! Tydligen kickar värmen igång när det är flera minusgrader ute, och nu när det är någon futtig minusgrad så tycker deras central inte att det är kallt. Det är kallt.

Men han tipsade mig snällt om att jag alltid kunde sätta på mig en filt om jag skulle känna mig lite frusen, det tycker jag ändå är ett väldigt vänligt råd från att komma från en elektriker [!] :) 

Jaja, man kanske inte ska bli förvånad. Men när man tycker att fötterna domnar bort när man har haft de stilla på golvet lite för länge, ja, då tycker man att någon borde rätta till det. Och då är deras police att man ska sätta på sig ett ytterliggare par strumpor. Ja, om man inte har mat så kan man äta kakor istället, en liten logik finns det ju.

Nå, nu ska jag ut på mördagjakt i lägenheten... Ja, eller mera som att jag ska kolla efter att obehagliga ljud bara har en logisk förklaring än de idéer som mitt huvud gärna proppar mig full med när jag är ensam.

Hej på en stund.

Puuha.... Nu bor vi äntligen här i nya lägenheten. Storflytten skedde i lördags och hela söndagen och delar av måndagen har gått åt för att komma iordning. Men nu känns det beboeligt. Eller säg så här, det känns mera som om vi är ett väldigt stökigt par än att vi precis är nyinflyttade :)

Vad sägs som en liten guidad visning?

Välkommen in i vårt sovrum :)



Mittemot sovrummet ligger köket



Inflyttningspresent från min mamma, tulpaner... vårkänslor!



Vardagsrummet, som ser lite mer kaos ut än vad det verkligen är. Vi packade upp tv:n igår och vi saknar tvbord och det är därför den står på vardasgrumsbordet.



Andra sidan av vardagsrummet.



Fönstret jag är allra mest nöjd med i hela lägenheten. Det här lilla fönstret gör att vi får ljus från två håll i vardagsrummet och om det är något jag tycker om så är det ljus.



Klädkammare, ytterst oorganiserad.



Tredje rummet, bruna rummet, grottan, hobbyrummet eller kort och gott, Henriks pojkrum.



Så, det var det. Det är dock väldigt kallt i alla rum, i vardagsrummet står termometern på 18 grader. Men nu har jag i alla fall mailat studentstaden och sagt till, så får vi se vad de tänker göra åt detta.

Det är i alla fall en väldigt trivsam trea och det blir bättre och bättre för varje gång en ny kartong kommer bort och saker hamnar på sin plats.

Själv är jag ledig de här dagarna fram till torsdag och det gör att jag kan småpyssla här hemma och försöka göra det mer hemtrevligt och hemtamt.

Nu gäller det att tända värmeljus, klä sig varmt och hålla sig i rörelse [läs springa fram och tillbaka och sortera saker] och då känns det genast inte lika kallt längre...

Blev precis helt förälskad i en afrikansk låt, http://www.youtube.com/watch?v=vUrVeRGo5IM som fina Sara lagt ut på sin blogg. Nu följer den mig hela dagen medan jag springer runt och packar ned husgeråd och böcker i kassar och lådor. Ikväll kommer mina föräldrar med bil och då ska kassar och smålådor flyttas.

Varför jag då nu sitter vid datorn och inte packar har faktiskt en vettig förklaring. Nu när min uppsats är inlämnad och jag har ventilering på torsdag, springer jag och kollar min mail var femte minut för att se om någon har mailat mig sin uppsats. Min handledare var så vänlig att skickade med en länk på en sida där vi kan ladda ned basgruppens uppsatser i sitt senaste mail, en länk som tyvärr ingen av oss studenter kommer åt. Man kan bli glad för mindre.

Så då valde jag och ta saken i egna händer och maila ut min egen uppsats till de andra med förhoppning om att de tar och mailar ut sina i gengäld. Jag kan lixom inte göra något om jag inte har tillgång till de andras texter. Så jag känner mig jäkligt onyttig när jag bara hänger runt datorn och sedan gör små utflykter ut i resten av lägenheten och småplockar saker, som vi inte kommer behöva innan helgen. Vad annat kan jag göra?

Hmm... kikade in på min nya älskling Nigellas hemsida och blir ruskigt sugen på att göra chokladmuffin. Har nämligen precis hittat en muffinsform på en hylla och choklad blir man alltid inspirerad av.  Eller så kan jag helt enkelt bara packa ned muffinsformen i en låda och låtsas som att jag aldrig hittat den. Svårt beslut.

Eller så kollar jag mailen. Kollat. Sedär, en julig ljuslykta, den kan jag minsann lägga ned i en låda. Klar.
Puh, det här kommer bli en lång dag, det känner jag på mig. Inte kan jag titta på BBCserien Sherlock heller för där kommer det inte ut några nya avsnitt förrän om en vecka. 

Om man mot all förmodan skulle ha missat världens bästa serie, Sherlock, då måste man bums åtgärda detta. Benedict Cumberbatch gör ett klockrent porträtt av mr Holmes och Martin Freeman som dr Watson, ja den duon blir bara utsökt. Jag är så förälskad så det är inte klokt.

Nyårsafton kom som en raket. Med nystädad lägenhet, nygjorda snittar och vitt vin var vi redo för att välkomna mina tjejkompisar hem på förfest.
























Det gamla året gick ur tiden och ett nytt är redan här. Det känns alltid lika intressant att summera året som varit, med allt det bra och det dåliga, för att se vad man egentligen gjorde på ett år.

Jag fyllde 22 år och begravde en gammal släkting på min födelsedag.

Jag började plugga konstvetenskap.

Jag avslutade en av och på-relation med min mr Big, som varat i nästan två års tid, och med den knöt jag ihop en säck av förhoppningar, väntan, grubblerier, gråt, kärlek och längtan. En Achilles-säck med många många minnen, både bra och dåliga. En del av mig kommer aldrig sluta vänta, medan en stor del av mig redan har gått vidare in i något nytt.

Jag avslutade en annan fin relation efter bara två månader.

Jag träffade Henrik och inom sju månader hade jag uppgraderat mig från singel i ett korridorsrum mitt i stan till att bli sambo i en tvårumslägenhet vid djäknegatan.

Jag träffade nya vänner.

Ett nytt kusinbarn kom till världen.

Systrarna med familjer firade jul ihop för första gången.

Nu så är man här igen, ett nytt år med nya möjligheter. Må detta bli ett gott nytt år.

Efter julhelgen kan man antingen välja att bli trött och nere därför att julen är över eller så kan man istället låta sig uppfyllas av förväntan inför nyårsafton. Efter att ha testat det ena insåg jag hur mycket mer positivt det skulle vara om jag prövade det andra, så mitt val blev enkelt.

Gårdagen ägnades åt att strosa runt på mellandagsrean med min kompis för att hitta den ultimata nyårsklänningen, som alla kvinnor, tjejer, flickor vill försöka sig på att hitta varje år. Givetvis bestämmer sig alla dessa personer att gå ut och leta efter denna fantastiska klänning samtidigt vilket resulterar i armbågsträngsel och en evighetslång kö till samtliga provhytter. Om man sedan till denna situation lägger till ett stort ångmoln som cirkulerar som en massiv platta över kvinnornas huvuden, ett moln som består av en lätt frustration/viktpanik över att julhelgen innebar lite för mycket ätande än man hade planerat och att man nu vackert får sota för tre dagars goffande , ja, då får man en liten känsla över hur det känns att handla nyårsklänning på mellandagsrean.

Ack, dessa vedermödor ;P

Nå, jag efter att ha gett sig in i denna djungel av kläder, människor, värmeslag och dörrlarm som i tid och otid slår på sig och ackompanjerar kunderna med ett lätt exotiskt tjutande, ja, då insåg jag att drömmen om den perfekta dressen inte kommer kunna slå in. Det finns för t*san inte en enda snygg klännning i hela Uppsala!!! Vad hände med oss som inte vill bära svart utan gärna vill sticka ut lite? [Och med orden "sticka ut" menar jag verkligen inte att jag önskar se mer av senapsgula partypyjamasar med bruna paljetter och blårosa hönsfjödrar i affärerna. Nej, sticka ut med stil och finess är mina ledord.]

Nope... tyvärr försvann den chansen när smälta-in-och-vara-en-i-mängden-approachen kom in i butikerna. Jaha, vad återstår då? Jag får väl kort och gott sy mig en klänning. Kan Askungen kan väl jag!

En sväng in till en tygaffär och mitt sökande är över! Jag hittar ett mörkblått paljetttyg och ett snyggt klänningsmönster.



[Det gråa klänningsmönstret är vad som eftersträvas]

Alllt gott så här långt. Men när jag sitter med mitt mönster och mitt glittriga tyg framför mig inser jag att till och med Askungen fick hjälp. Ja, nu har jag inga sjungande småmöss tillgängliga, men jag har dock en väldigt sömnadskunnig vän med en symaskin.  

Sagt och gjort. Efter flera timmar av mätande, nålande, klippande och sömnad - tadaa!!!



Den glittrar dessutom betydligt mer än vad man ser på bild, då hela tyget är bestrött med dessa ljuvliga små paljetter.

Min nyårsafton är räddad, jag har min ultimata nyårsklänning färdig!!!

Oj oj, tiden har gått alldeles för fort, min uppsats är inskickad och julen har både hunnit komma och gå. Så varför ska jag sitta här och prata när jag kan låta alla bilder tala för sig :)

Jag och Henrik innan vi ska iväg och fira Evys födelsedag i efterskott 19 december:



Samma kväll hade vi vår lilla minijulafton eftersom vi firar på varsitt håll. Mitt är det lilla paketet och Henriks de stora röda och det silvriga med röda snören:



Jag och Henriks julklapp från mig, ett rött le creuset-hjärta. Perfekt match:



Den 23 december varje år har vi systrar alltid en liten minijul, då vi ger varandra paket och pratar igenom alla våra förhoppningar och farhågor inför julhelgen.

Men i år skulle julafton te sig lite annorlunda eftersom vi faktiskt lyckats övertyga våra föräldrar om hur bra och trevligt det vore om våra två familjer firade julafton tillsammans. Så trots att vi faktiskt skulle fira julafton ihop så hade vi vår lilla julafton ändå, traditioner är traditioner :)

Systers slott i vitt och rött:





Julafton:















Tre systrar firar jul i Alsike:



Eller vänta... så här ska det ju vara:



Föräldrar:



Julgran:



Mamma och pappa önskar god jul: