urklipp

Vaknar.  Inser att jag inte vill vakna. Och så... ljudet...

Ljudet av dörren som slår igen vid expen. Igen. Och en gång till.

Just nu är det ljudet det allra svåraste ljudet att höra. Den påminner mig om allt jag inte har längre.

Jag är glad att jag hade en anledning att lämna rummet idag. Igår stannade jag nere på nationen så länge tills jag fick så ont i huvudet att jag bara ville gå och sova.

Meja – Don't Look Down

Jag är glad när jag slipper vara i mitt rum. När jag inte längre hör rösterna som pratar utanför mitt fönster eller känner rökluften utanför. Allt detta är bara ständiga påminnelser om vad jag inte kan få. Jag vill bara gå ned och få en lång kram eller bara prata med honom och fråga hur det är. Jag vill gråta ut i hans famn, fast att det förmodligen bara skulle höra honom mer illa. Han är så himla nära och ändå så himla långt bort från mig.

Han är inte komplicerad. Men förmodligen kommer jag att göra situationen komplicerad om jag agerar som jag vill göra.

Men jag vill ju inte göra något annat. Jag är tom. Jag står i pausläge.