urklipp

En mycket annorlunda lördag må jag säga...

Jag inleder med att hjälpa Arash med sista fiket på Uplands. jag blir ganska duktig på att göra goda smörgåsar...
Sedan går jag iväg och dricker irish coffee med min gamla samhällslärare Oscar Jansson från högstadiet på O'connors...

Jag jobbade på restaurang Riksäpplet på Uplands på fredagen, och när jag som bäst bär upp disk kommer en främling fram och kramar om mig och utbrister: Camilla.. shit va länge sen... hur är det? Hur går det med salsan? gå o lämna det där, vi måste prata mer...

Jag har ingen aning om vem denna någon är... ringa inga klocka någonstans...  jag går tillbaka och vi pratar och ju längre jag pratar, desto klarare blir det för mig att det här är min samhällslärare från när jag gick i 8:an på Margaretaskolan. 

Det måste vara sex år sedan jag såg honom... Hur sjutton kommer han ihåg mig? Jag minns att jag inte tyckte särskilt mycket om samhällskunskap och han är inte någon av de lärare som jag minns att jag haft. Märkligt!

Lite senare slås jag av tanken av hur gammal han måste vara nu... Han var ju ung när undervisade oss...jag var ju själv runt 15 år. Han måste vara en si så där 30 år nu?  På lördagen får jag veta att han är 32 år.

Väldigt trevlig var det. Vid tretiden springer jag vidare ner på Stadsteatern och går på "Engmans Julspecial" med familjen. Mycket Elvis, mycket jul, mycket sång, glitter och kärlek.

Söndagen består av att julpynta och ett försök till att förvandla Alsikehuset till ett julkort; klä gran, stryka dukar, kliva på stegar och fästa spiran i toppen, portionera ut tomtar på lediga ytor och samtidigt försöka sig på proceduren att vara så där lekfullt kreativ, som man ska vara under julen. Jag försöker mig på att sjunga duett med Peter Jöback och nonchalant kasta upp en grangirlang som ska fatsna rund gardinstången. Resultatet? Ja, det gick väl lite si så där va... Jag behöver ett uns mer träning på att kunna hålla ut på Åååå HEEEEELGA NAAAAAATT och jag är glad att ingen filmade mitt vackra kastförsök.

 Det är planerad personalfest på Uplands, som jag inte riktigt vill tänka på. Men den finns där och tanken snurrar runt runt runt...

Tur att jag faktiskt fick en anledning att ta mig in till stan igen. En väldigt oväntad sådan. Kvällsfika med Hampus i hans lägenhet. Det var väldigt trevligt och det var väldigt skönt att få bryta obehaget och faktiskt få chansen att kunna bygga upp en sund kontakt. Jag har saknat det. Känns mycket skönare att förlåta och börja tycka om igen.

---

Det här är ett så otroligt skönt steg att ta, ett steg framåt i rätt riktning igen. Jag har saknat honom, för jag har alltid vetat att han är en riktigt fin person. Det finns likheter mellan honom och Petter, helt olika personligheter så klart, men ändå små likheter. 

Det är mycket jag skulle vilja göra ogjort. Men det som sker, det sker. Man blir sårad, men någonstans tycker man fortfarande innerst inne om personen. Dock har man inte mycket ork kvar till att hålla den omtanken vid liv, utan all kraft läggs istället på att försöka se till att man själv inte blir sårad. 

Något av det svåraste i alla brustna relationer är att man inte får bry sig om personen längre. Man ska bara kapa av och gå vidare. Men det går ju inte... De har nästlat sig in i hjärtat på en och de finns alltid kvar där.

Det finns få verkligt fina människor. När man väl får chansen att träffa en sådan människa, vill man de bara så väl och önskar inget annat än att det ska gå så bra som möjligt för dem. Man vill bara sträcka ut handen och bry sig om.

Jag har några personer, som jag känner så djupt för. Personer som fått mig att må så himla bra och som jag helhjärtat har lärt mig tycka så oerhört mycket om. Det känns som att få tillbaka en liten bit av hjärtat när man kan ta upp en sådan kontakt igen.

Man ska hålla kvar de verkligt fina människorna i sin närhet och hålla energislukarna ifrån sig. Det finns för mycket elände och tunga saker att gå igenom ändå.

Det gör bara otroligt ont när man behöver kapa bandet med en sån fin person. Man vill ingenting hellre än att bara bry sig så innerligt om och måna om den personens bästa. Och sen tillåts man inte göra det mer... Det är som att brutalt kastas ut i kylan och sen splittrat försöka lappa ihop sig själv till ett fodral som ska försöka överleva utomhus.

Men det finns lite hopp ändå. Om jag kan finna en vänskapsrelation med Hampus igen, finns det lite hopp om att jag kan få en liknande situation med Petter i framtiden. För det är en så underbar människa, och jag tycker så innerligt mycket om honom, och det skulle vara väldigt jobbigt om jag förlorade all kontakt med honom.

Nu gäller det väl bara att genomleva den här sorgen, tystnaden och distansen.
Men det tär och värker.