Resonerar jag fel?
Ok, nu har man en tendens till att ha konstant ont i magen...
Det är kanske priset man få ta när man inte gråter dagligen?
Igår hade jag en väldigt bra konversation med min mamma. Vilket fick mig till att skriva ett mail till kära 1Q och be om ursäkt för mitt hetsiga humör där på slutet och där jag förklarade min förhoppning om att vi kanske kan övergå till att vara vänner.
Det som gör ont just nu, är att jag inte har fått ngt svar. alls.
I och för sig, det kanske inte finns något att svara på? För honom kanske det gäller att klippa all kontakt via sms eller mail, för det är hans sätt att gå vidare.... Jag vet inte.. Men det skulle ha känts bättre om man kunde få ett litet svar, som bekräftade att man faktiskt har betytt någonting för honom. För det borde jag ha gjort. Han har varit kär i mig, det har han själv sagt.
Så någonstans borde jag ha en liten bra betydelse för honom. Men det kanske bara är jag som resonerar så, kanske resonerar jag fel? Att när det är slut, så är det slut och då ska man inte ha någon mer kontakt.
Men det känns så otroligt fel, när vi ändå inte varit osams eller gick ifrån varandra som ovänner.... Vi tyckte om varandra och tre dagar senare så tog det slut... Så mycket hemska saker kan inte ha skett på tre dagar, som gjort honom avigt inställd till mig?
Jag är kanske naiv. Jag har ingen aning om hur han hanterar en sån här situation. Men för mig känns det väldigt tomt att försöka vänja mig med att betrakta honom som en främling, för det är han inte. Jag har fått lära känna honom för väl för det.
Och när en relation inte avslutas på något dåligt sätt, enligt honom var tidsbrist en faktor - vad vet jag - så borde det inte ha något med att han har slutat tycka om mig helt och hållet. Eller?
Men vad ska jag tro? En tystnad säger väldigt väldigt mycket, och den gör väldigt ont just nu.
Det är kanske priset man få ta när man inte gråter dagligen?
Igår hade jag en väldigt bra konversation med min mamma. Vilket fick mig till att skriva ett mail till kära 1Q och be om ursäkt för mitt hetsiga humör där på slutet och där jag förklarade min förhoppning om att vi kanske kan övergå till att vara vänner.
Det som gör ont just nu, är att jag inte har fått ngt svar. alls.
I och för sig, det kanske inte finns något att svara på? För honom kanske det gäller att klippa all kontakt via sms eller mail, för det är hans sätt att gå vidare.... Jag vet inte.. Men det skulle ha känts bättre om man kunde få ett litet svar, som bekräftade att man faktiskt har betytt någonting för honom. För det borde jag ha gjort. Han har varit kär i mig, det har han själv sagt.
Så någonstans borde jag ha en liten bra betydelse för honom. Men det kanske bara är jag som resonerar så, kanske resonerar jag fel? Att när det är slut, så är det slut och då ska man inte ha någon mer kontakt.
Men det känns så otroligt fel, när vi ändå inte varit osams eller gick ifrån varandra som ovänner.... Vi tyckte om varandra och tre dagar senare så tog det slut... Så mycket hemska saker kan inte ha skett på tre dagar, som gjort honom avigt inställd till mig?
Jag är kanske naiv. Jag har ingen aning om hur han hanterar en sån här situation. Men för mig känns det väldigt tomt att försöka vänja mig med att betrakta honom som en främling, för det är han inte. Jag har fått lära känna honom för väl för det.
Och när en relation inte avslutas på något dåligt sätt, enligt honom var tidsbrist en faktor - vad vet jag - så borde det inte ha något med att han har slutat tycka om mig helt och hållet. Eller?
Men vad ska jag tro? En tystnad säger väldigt väldigt mycket, och den gör väldigt ont just nu.
Kommentarer
Trackback
