urklipp

Mycket har hänt.
Jag har tänkt, gråtit och tänkt ännu mer.

Man kan säga att det varit ett mentalt snöfall som hängt över mig i alltför många dagar.
Charlotte Church – "Pie Jesu" From Requiem

Det är mycket som jag blivit klokare på, tråkiga saker jag har fått acceptera och saker som jag tvingats inse, som gjorde så fruktansvärt ont och som gjorde mig så fullständigt tom inuti.

Att detta händer i år igen, precis vid min favarittidpunkt på året, kan få mig en aning trött. Det underbara och härliga kommer lixom på sne, när man får ägna dagarna åt att försöka läka ihop sig själv igen. 

Men den här gången är jag som tur är inte lika nedbruten som förra gången, för den här gången är jag inte krossad. Den här gången var det en vuxen person som tog ett bra beslut, och även om jag är ledsen, så tycker jag fortfarande om honom och vill att han ska må bra.

Kan man gå tillbaka till att bara vara vänner? Som ex har man en mycket knepig situation att ta tag i. Hur hanterar man sitsen när man ses? För jag bor precis ovanför hans kontor och kommer med största möjliga säkerhet att träffa på honom nere på nationen. Hur ska man hantera det?

Jag vet att jag saknar honom, att få prata med honom och få byta kloka tankar med honom. Han har varit så himla bra för mig på så många sätt och vi har haft väldigt roligt tillsammans. Ska den kontakten brytas till att vi inte pratar längre? Att vi ignorerar och undviker varandra? 

Så vill inte jag ha det. Jag tycker otroligt mycket om honom, och bara att se honom gör mig väldigt väldigt glad. 
Jag är så glad att jag fick chansen att träffa honom och vara tillsammans med honom. För han är en så otroligt fin och varm människa, som alltid har en speciell plats i hjärtat hos mig. 

Man man kanske inte kan omvandla en relation till en annan typ av kontakt? 

Som vän kan jag fortfarande få chansen att bry mig om honom, än att han ska förvandlas från det käraste jag har till en främling. Men hur tar man sig dit?