Strandsatt
http://open.spotify.com/track/2gmyzUdDOBKbeysWmFR8LU
Tidigt farsdagfirande i Alsike.
Kvällen gick och tydligen stannade jag kvar.
Sover i Alsike. Igen.
Man kan få huvudvärk för mindre...
Det var inte så att jag kunde ha gått på bal och dansat vals till 04.
Det var inte så att jag kunde ha dansat och stimmat på Stadsteatern med mellansyster.
Varför gjorde jag inte det då?
Försent insåg jag att min Växjötripp inte alls gick av stapeln den 7 utan den 10 november. Vet inte var jag har haft huvudet [läs min kalender] men den har tydligen inte varit uppslagen och legat mitt framför nosen på mig...
Det blev ändrade planer på julklappshandlandet vilket resulterade i att Farsdagsmiddagen framflyttades till lördagkvällen. Allt eftersom att mitt humör sjönk djupare neråt, föll även orken att träffa människor och dansa, något som annars är det roligaste jag vet.
Jag har helt enkelt gått och gömt mig i Alsike den här helgen, och varit fruktansvärt onyttig. Rent extremt oproduktiv och aningen ond i huvudet, lättretlig och orkeslös. Att det är fel vecka hjälper inte på något sätt till, och då menar jag verkligen fjärde veckan fel vecka. Sen är det inte... ja, jag ska sluta prata om saken.
I alla fall om jag hade haft en elak tvillingsyster, är det med största sannorlikhet hon som regerar. Hon brukar leva på att vara sur och bitsk.
Just nu finner jag fel på precis allt. Och jag drömmer mardrömmar, det gör jag aldrig annars.
Vet inte vad det är, men jag blir otroligt stirrig och obekväm när jag ligger och sover i den här sängen. Det är som om den vet att de senaste gångerna jag sov i den, brukade jag få oroväckande telefonsamtal mitt i natten, och då var jag alltid fast i Alsike och kunde inte ta mig därifrån, hur förtvivlad jag än var. Känslan att vara totalt strandsatt på en plats, där inga busskommunikationer finns att tillgå på kvällar eller helger, även då man bara vill därifrån.
Så ligger man här i sängen igen vid ca: 23snåret - eftersom man är hemma igen, blir man genast inplacerat i barn/föräldrar-facket igen: "Du ska väl gå och sova snart?" - och bara väntar... Väntar på minsta ljud från telefonen, att den ska börja skaka, ringa och hjärtat förbereder sig på att det ska börja slå som en galen bongotrumma.
Så stressar man upp sig, totalt i onödan, och ligger och vrider och vänder på sig, går upp och öppnar fönstret, går upp igen och dricker ett glas vatten, snurrar runt i sängen och lyckas somna så småningen. Givetvis får man inga behagliga drömmar genom att somna på detta sätt, nej så roligt ska man inte ha det. Nej, folk dör, jag blir jagad av någon galning, människor förvandlas till gamla spöken och beter sig på exakt samma sätt igen, så att man får ligga och snyfta i kudden som en annan femåring.
Vaknar upp och är på uselt humör, det underlättar inte den pigga väckningen och de återkommande ropen ifrån köket om att frukosten är färdig, tevattnet blir kallt, kom nu innan vi hinner äta färdigt, upp och hoppa....
Och nu ska man göra detta igen. En lördagkväll. Med andra ord, strandsatt. Obekväm. Snabba blickar mot telefonen, puh, ingenting. Ska jag bli besviken eller lättad? Dumma dumma Millan!!! När ska du lära dig, döm inte någon för andras brott. Haha, oskyldig till motsats bevisad, är jag någonstans inställd på skyldighetsfaktorn va?? Inget som helst skäl till det. Otroligt dumt, förnuftet blir galen på detta uppenbara tecken på osäkerhet hos mig. Var jag tvungen att odla och rota just den här känslan så himla djupt? Dumma unge. Jag ska vara lugn och trygg.
Jag råkar tycka om världens goaste person. Andas. Så där ja, fokusera på bättre saker. Snart är det måndag, en gosig kram av en speciell famn och sen är det lugnt. Oro borta. Men det blir bättre för varje gång. Alltid något. Processen går framåt. Jag kan ha hittat alldeles rätt.
Suck. Orkar inte med Söndag, orkar inte med Växjö, orkar inte med otäcka tankar, orkar inte gå och vara så här obehagligt lättretlig till mods.
Jag borde gå och lägga mig och sova igenom eländet.
Don't let it get to you
C'est la vie! That's life,
and that's how it's gonna be
Tidigt farsdagfirande i Alsike.
Kvällen gick och tydligen stannade jag kvar.
Sover i Alsike. Igen.
Man kan få huvudvärk för mindre...
Det var inte så att jag kunde ha gått på bal och dansat vals till 04.
Det var inte så att jag kunde ha dansat och stimmat på Stadsteatern med mellansyster.
Varför gjorde jag inte det då?
Försent insåg jag att min Växjötripp inte alls gick av stapeln den 7 utan den 10 november. Vet inte var jag har haft huvudet [läs min kalender] men den har tydligen inte varit uppslagen och legat mitt framför nosen på mig...
Det blev ändrade planer på julklappshandlandet vilket resulterade i att Farsdagsmiddagen framflyttades till lördagkvällen. Allt eftersom att mitt humör sjönk djupare neråt, föll även orken att träffa människor och dansa, något som annars är det roligaste jag vet.
Jag har helt enkelt gått och gömt mig i Alsike den här helgen, och varit fruktansvärt onyttig. Rent extremt oproduktiv och aningen ond i huvudet, lättretlig och orkeslös. Att det är fel vecka hjälper inte på något sätt till, och då menar jag verkligen fjärde veckan fel vecka. Sen är det inte... ja, jag ska sluta prata om saken.
I alla fall om jag hade haft en elak tvillingsyster, är det med största sannorlikhet hon som regerar. Hon brukar leva på att vara sur och bitsk.
Just nu finner jag fel på precis allt. Och jag drömmer mardrömmar, det gör jag aldrig annars.
Vet inte vad det är, men jag blir otroligt stirrig och obekväm när jag ligger och sover i den här sängen. Det är som om den vet att de senaste gångerna jag sov i den, brukade jag få oroväckande telefonsamtal mitt i natten, och då var jag alltid fast i Alsike och kunde inte ta mig därifrån, hur förtvivlad jag än var. Känslan att vara totalt strandsatt på en plats, där inga busskommunikationer finns att tillgå på kvällar eller helger, även då man bara vill därifrån.
Så ligger man här i sängen igen vid ca: 23snåret - eftersom man är hemma igen, blir man genast inplacerat i barn/föräldrar-facket igen: "Du ska väl gå och sova snart?" - och bara väntar... Väntar på minsta ljud från telefonen, att den ska börja skaka, ringa och hjärtat förbereder sig på att det ska börja slå som en galen bongotrumma.
Så stressar man upp sig, totalt i onödan, och ligger och vrider och vänder på sig, går upp och öppnar fönstret, går upp igen och dricker ett glas vatten, snurrar runt i sängen och lyckas somna så småningen. Givetvis får man inga behagliga drömmar genom att somna på detta sätt, nej så roligt ska man inte ha det. Nej, folk dör, jag blir jagad av någon galning, människor förvandlas till gamla spöken och beter sig på exakt samma sätt igen, så att man får ligga och snyfta i kudden som en annan femåring.
Vaknar upp och är på uselt humör, det underlättar inte den pigga väckningen och de återkommande ropen ifrån köket om att frukosten är färdig, tevattnet blir kallt, kom nu innan vi hinner äta färdigt, upp och hoppa....
Och nu ska man göra detta igen. En lördagkväll. Med andra ord, strandsatt. Obekväm. Snabba blickar mot telefonen, puh, ingenting. Ska jag bli besviken eller lättad? Dumma dumma Millan!!! När ska du lära dig, döm inte någon för andras brott. Haha, oskyldig till motsats bevisad, är jag någonstans inställd på skyldighetsfaktorn va?? Inget som helst skäl till det. Otroligt dumt, förnuftet blir galen på detta uppenbara tecken på osäkerhet hos mig. Var jag tvungen att odla och rota just den här känslan så himla djupt? Dumma unge. Jag ska vara lugn och trygg.
Jag råkar tycka om världens goaste person. Andas. Så där ja, fokusera på bättre saker. Snart är det måndag, en gosig kram av en speciell famn och sen är det lugnt. Oro borta. Men det blir bättre för varje gång. Alltid något. Processen går framåt. Jag kan ha hittat alldeles rätt.
Suck. Orkar inte med Söndag, orkar inte med Växjö, orkar inte med otäcka tankar, orkar inte gå och vara så här obehagligt lättretlig till mods.
Jag borde gå och lägga mig och sova igenom eländet.
Don't let it get to you
C'est la vie! That's life,
and that's how it's gonna be
Kommentarer
Postat av: Lina
baby, idag ses vi! jag vet precis hur det är det där med att fastna kvar... när man egentligen bara vill hem och göra annat. Men snart är det julhandling!!!!!!!!!!!! puss
Trackback
