urklipp

Vill bara påminna alla glada om att det är en väldigt bra söndag.
Det första och allra bästa, äntligen sova och tillbringa tid med väldens goaste 1Q. Sedan kan inte jag hjälpa att jag kanske är världens sämsta människa att ha ett förhållande med... Eller kanske ska uttrycka mig så här ; kanske den mest puttiga och med sämst temperament.... För övrigt är allting bra, tackar som frågar.

Nog pratat om det. Dagens aktivitet var julmarknad och cafébesök och jakten på den perfekta varmchokladkoppen. En riktigt skön första advent.

Sedan var det dags för en bilresa. Linis och jag susade hem till min syster, där det bjöds på adventsfika med Annika och Niklas respektive familjer. Dagen innan hade 7 timmar gått åt till storbak: Lussebullar, saffranskaka, havrebollar, hästskor, glöggbollar, maränger, tryffel, apelsintryffel, mjuk pepparkaka och kokostoppar.... Ni anar själva att risken för att gå upp en klädstorlek var stor.

Nog för att jag bävade rejält innan huruvida jobbig den här "släkttillställningen" skulle bli - jag och Lina hade mentalt pepptalk i bilen - blev den ändå över förväntan. Men naturligtvis blev den en aning lättare när de vuxna åkte hem, och det bara var vi tre systrar + nicky hemma. Feeest var det här!!! 

Hämtpizza, ostbågar och "90-talet - ett försvarstal" på tv fick oss i precis rätta stämningen. "Det är en 90% risk att det kommer kiss... eller jag säger så här; Det kommer att bli kiss..." 

Mot tolvsnåret började jag och Lina att tänka på refrängen. Motorväg och radion på högsta volym. På 20 minuter sjöng vi oss hela vägen hem till Uppsala. Högt och rejält ska det vara. 
Lady Gaga – Bad Romance

Nu sitter man här, kan inte riktigt sova, tittar på klockan. Vet att man borde gå och sova för att orka upp i tid. Det skulle väl ha gått lättare om jag gjort som min kära mor föreslog; Du kan väl komma med hem och sova?, varav mitt  svar blev ett rungande "NEJ, aldrig i livet..." Kan nu i efterhand tyckas lite väl hårt. Hon vill ju bara väl! Men nej, även om man kanske lägger sig bättre i tid i Alsike, skulle jag aldrig palla med den där känslan av instängdhet. Huva!! Man är fast och kan inte ta sig därifrån. 

Nu har ju tankarna en tendens att flyga iväg. Det var denna helg. Sedan flyger denna vecka - men den kanske inte blir så jobbig ändå... Det finns ingen fast tidsaspekt att hålla sig till, vilket är skönt - och så kommer helgen och sen veckan efter det, och sen har vi Luccegasque.  

Bara man får de här små "andrummen" tillsammans, kommer nog saker att gå väldigt bra... Jag är bara oerhört lycklig just nu, kan man nog säga. Att bara få tillbaka den där känslan man har när man umgås med någon man tycker oerhört mycket om, den är värd så otroligt mycket. Spelar egentligen ingen roll hur många timmar det blir, men bara att få den där känslan vid jämna mellanrum gör att andra saker känns så himla mycket lättare.  

På tal om det, eller egentligen inte, menar såklart inte att låta egoistisk, men är man det om man säger ifrån? Är det inte så att man faktiskt gör ett val att stå upp för sig själv och säga att jag har saker, som betyder oerhört mycket för mig och som jag vill prioritera? Att prioritera sig själv låter ju inte så vackert, men att våga säga ifrån och prioritera vissa saker är väl egentligen bara att vara ärlig mot sig själv? Respektera sig själv och få andra att börja respektera en. 
      Om man sedan tackar ja till att göra något, vet ju personerna att man vill göra något, att man frivilligt valt att spendera tid med dem eller vad man nu ska göra. 
      Dessutom blir ens egen vardag så mycket bättre, mindre outtryckt ilska, som får gå genom kanalen "ta en snabb promenad runt halva uppsala" eller " blir sur och bittsk över helt andra saker". 

Våga säga ifrån och stå upp och vara sann mot sig själv. Det är saker, som måste jobbas på lite här känner jag. 
Som Lina sa: "Ingen vill ha någon som ständigt undviker konflikter. Att inte ta upp något tär ju succesivt på en  relation, av vilken sort den än må vara."

Nu blir konsekvensen sådan att jag inte orkar ta kontakt över huvudtaget. Jag stänger av. Blir en nickande robot, som gärna vill öppna upp sig men som lixom inte hittar nyckeln dit. Jag skrattar, ler eller är sur o tvär och låtsas. För vissa har jag dock förlorat lite av den här förmågan att låtsas som ingenting, vilket resulterar i att de får se den sura och bitska millan, som i och för sig inte är så trevlig att ha och göra med. Jag ska inte säga gratulerar, för det är ju inte riktigt trevligt, men ni är i alla fall högt uppe på min förtroendestege och det om något är högt värdesatt hos mig.

Måste gå o sova. Detta får räcka för nu. 

(Mental post-it: Måste komma ihåg att dricka mycket tranbärsjuice imorgon...)