urklipp

Avspeglad i ett spegelglas.

Världens vackraste människa. Strålar i tysthet och livnär ögats hunger.

Balans, fägring, symmetri. Ingen såg till insidan. Ytan tog all plats. 

Du mötte ordsmicker, sattes på piedestal.

En konstnärsduk bedömd, med en önskan om att måla om ett penseldrag eller två. 

Dina skrattpärlor höljdes i skygga småleenden, livselden gick den blinde betraktaren förbi.

Ingen ville se ditt bultande hjärta.
  
Du stelnade av ord. Koagulerade av omgivningens känslokyla. 

Du blev en frostig yta, kläddes in i glas och begravdes i en ihopsnickrad ram.  
   
Men innerst inne brann elden fortfarande i dig.

Imman blev ditt tysta mostånd mot den nyputsade glasrutan. 

...
Någon försökte gömma världens vackraste människa i en spegelbild.

Men jag såg det bultande hjärtat. Jag stannade. Jag gick inte förbi.

---

Det tar slut, finns ingen inspiration alls. Nu har jag pustat över den här texten ett bra tag och jag kommer ingenstans. Texten måste vara minst en halv A4 och det här är bara en 25% av vad som ska till. 

Uppgiften handlar om att vi ska "låta det abstrakta begreppet Skönhet inspirera till en dikt eller en prosatext. Försök fånga eller beskriva det vackra och hur det påverkar er".

Nja, nu tror jag i och för sig att min text inte är "rätt", jag beskriver inte det vackra eller fångar känslan av hur skönhet påverkar mig. Men det är väl en kreativ uppgift, då får jag väl lösa det på mitt sätt??

Nåväl, jag kommer förmodligen akutskriva om texten i helgen eller så, när jag börjar se vad alla andra har gjort. Jag vet, dåligt att falla för grupptryck... Det är ju just det unika som ska framhävas, om man ska tala som romantikerna gör... om man vill - Och det vill man. [Titta, mina kunskaper i idé - och lärdomhistoria börjar betala sig] 

I alla fall, det måste till något bra avslut på den här dikten. Jag vet inte om liknelsen mellan en människa och en tavla/spegel är särskilt snyggt gjord, men det är allt jag har just nu.