Tid för solskeneblick?
Försov mig, men kom fram i tid.
Just det här med tiden gör mig aningens frustrerad. Varför måste den gå så fort? Har den på något sätt börjar gå fortare? Man hinner inte ens slå upp ögonen, så har det gått en timme. Jag hinner knappt hem innan hela dagen har gått. Hinner knappt med veckan innan den byts ut, för att sen försvinna igen.
Den kom, den gick, jag förlorade tid, tid, tid.
Idag kom första snöflingorna. Den föll utanför seminariefönstret och helst av allt hade jag velat springa ut och blickat uppåt och fått singlande snöflingor på ögonfransarna.
Men hallå, när blev det plötsligt vinterhöst? Det var september nyss, hur kunde oktober smyga sig på så oförhappat? Det innebär knappt tre månader kvar till jul - enligt min kalender, kalenderflicka som jag är... Inget fel med att julen snart är här, jag älskar julen, är barnsligt förtjust i pynt, vackra sånger, kanderade äpplen och glitter i varje fönster. Blev dessutom kanonbesviken över att jag missade den tidiga Julmarknaden i Österbybruk det här året oxå, 10-11 oktober, jag som ville samla upp den där extra energin, som man kan finna just där bland julkuddarna och slottsglöggen... Men det kommer väl fler chanser. Snart jul.
Men jag hinner ju inte med!!!
Det är mörkt. Klockan är kvart över sju på kvällen och det är becksvart utanför. Jag vill bara gå och sova.
Jag har en hemtenta att skriva, dikter att kritisera, har hela dagarna på mig fram till nästa tisdag, men hur ska jag hinna med när dagarna bara försvinner? Jag behöver bara kliva in genom min dörr så poff - har tiden sprungit ifrån mig. Jag måste förlora tid när jag är hemma. Det måste finnas någon magisk tidslukarmaskin, som startar så fort dörren går igen bakom mig. Måste komma ihåg att kika efter den, den måste stå någonstans i närheten av mitt rum. Kanske i tvättstugan? Under diskbänken? I torktumlaren kanske? Den stjäl ju i alla fall vänstersockor - det lilla tjuvaktiga stycket...
Jag måste gå upp på morgonen, jag inser det. Men vad gör jag när kroppen inte vill lyssna? Den somnar och struntar i att hjärnan hade fullt kaos och tidsbrist redan förra gången alarmet ringde. Om jag gick upp, hade jag hela dagen kvar att kunna strukturera upp. Äta frukost, få hjärnan att sakta vakna till liv till doften av nybryggt kaffe. En liten skvätt mjölk i, som ger lenare smak, så där ja. En morgonpromenad på det kanske? Eller tänk att promenera iväg till ett litet café och äta en nybakad fralla med leverpastej och gurka, eller skagenröra - ååå mumma... till frukost - lite färskpressad apelsinjuice och kaffe, läsa morgontidningen och lite kvickt bli informerad och allmänbildad om vad som sker i omvärlden?
Att ta en tidig uppfriskande morgonpromenad åtminstone. Dra kragen tätare om halsen. Få härlig frisk färg i ansiktet. Byta ut den gamla unkna luften i lungorna mot ny frisk, dofttät och syreberikad luft. Rensa tankarna. Energi till att orka tänka nytt. Hjälpa immunförsvaret på traven. Få strålglans i ögonen och solsken i blicken. Känna sig piggare. Bli gladare.
Imorgon är det onsdag, snart lördag och bal. Så är det söndagen, den tänkta slapparsöndagen... Men hur ska man hinna slappna av när tiden ständigt är närvarande? Mina söndagar består av en enda konstant känsla av tid. Jag sover, och sover för mycket tills dess att jag blir stressad över tiden jag måste passa. Springer i lätt panik till dansen, rädd för att komma försent. Tidspessimisten i mig är ingen härlig piska att ha över sig. Jag kan inte skippa danstiden heller, då missar jag betald tid och det - om något - är väl värre?
Ska jag kanske boka in tid för att få tid?
Ska det bli det nya svarta? Boka in en tid i min kalender, då jag inte får tänka på att tiden rinner iväg? Och jag som inte har något annat än fri tid? Hur kan jag - om någon - vara stressad, pressad, nystekt, rimmad och griljerad?
Happ, nu är klockan så mycket... Var tog den här tiden vägen?
Jag måste äta middag. Jag måste kika igenom Strindbergs Fröken Julie. Skriva in mötet med Lotta lördagmorgon i min kalender... guuuuuuuuud.......
