urklipp

Varför går det så fruktansvärt dåligt just nu?
Jag sover extremt länge om dagarna och är fortfarande så himla trött när jag vaknar.
Som tur har jag en liten hurtig B som kan dra med mig ut på dagspromenad, då vi går längs med ån och sitter lite på varma gubben, traskar vid domkyrkan och saluhallen eller strosar ned på stan och tittar på årets julpynt på Åhlens eller på vacker inredning på Hemtex och House Hold. Ååå julsaker, och vinrött... Det är lite av de saker som håller mig uppe just nu. Materalist - javisst!

Cirque du soleil...
http://open.spotify.com/track/3bwsvUeGJUepae0zwnpL1p

Idag har jag inhandlat en blomvas, så att jag kan börja köpa lite vackra blombuketter och få in syre i mitt lilla gråa rum. Jag letar febrilt efter röda eller varmfärgade saker när jag är ute märker jag, eftersom det är ett väldigt grått färgtema som omger mig just nu. Rummet är grått, korridoren är grå, köket är grått. Som om inte det vore nog är oxå vädret grått. Ett slags skiftande ljusgrått väder, som ägnar sig åt att strypa all sorts ljusinsläpp som finns om dagarna. 
         Tråkigt nog är rummet mitt på tok för litet för att få plats med allt det jag vill få plats med. En stor golvkandelaber med vinröda ljus i ett hörn, en guldbeige medaljongtapet kanske? Ljusbrickor och stora vaser fulla med blommor. Tyger och kuddar, dukar och mattor.

Jag lyckades bli klar i tid med mina Växjö - och Uppsalauppgifter, men det finns ingen ork att starta om och skapa nytt. All energi som finns är den som behövs för att hålla mig vaken.

Imorgon ska jag hem till Alsike och äta lunch med mamma. 
Kanske är det just miljöombyte som behövs? Sitta hemma och kanske ta fram de fina röda julmuggarna eller prata om tekoppar. Sitta i vardasrummet och njuta av det flödande ljusinsläppet från de höga stora fönsterna och förtränga alla jobbiga måsten...

Imorgon.

Imorgon är det inte min vecka längre.
Den tanken är en aning jobbig att tänka. Jag har dessutom tänkt alldeles för mycket på den de senaste två dagarna och då blir mitt humör ganska neråt. Eller det är en väldig underdrift. Jag blir oerhört nere över att min tid börjar gå mot sitt slut och då hjälper det inte till att vädret är grått och eländigt och att jag därmed inte har någon som helst energi övers till att göra något extra.

Vet inte hur han på så kort tid har kommit att bli så oerhört viktig för mig... Jag älskar att ha honom hos mig. Men bara varannan vecka. Varannan vecka. Min vecka. 

Det allra värsta just nu tycker jag är vetskapen om hur det kommer att bli nästa vecka. Under min vecka är det närhet, veckan därpå ser jag honom knappt ens 10 minuter per dag. I och för sig är det mitt fel, eftersom jag inte vågar gå ned och störa honom på jobbet. Han kanske inte tycker att jag stör, men de andra kanske tycker det. Jag vill inte bli betraktad som den, som hindrar honom från att göra sitt jobb.

Och så var vi där igen. Ena stunden är man varann så nära, i nästa stund glider man en bit isär. 
 
Why did we come this far tonight?
Where are we now? Why must we leave?
Can't we sleep? Can't we dream forever?

Oh no matter how long we must journey
We will... every night and every day
Since the shadows whisper their secrets, their story
We must gently make our way

Do be brave. You must hold your head up high
There's no reason to stop, to worry, to tremble
or to think of turning back...

Do be brave. You must hold your head up high
We must gently make our way

Men jag ska inte sucka. Situationen är som den är och det är den jag får ta och utgå ifrån. Det finns inget utrymme till att önska Tänk om, Om det bara hade varit så att, Kunde det inte och Varför?

 Om det inte vore för just de här premisserna som vi träffades på, hade jag faktiskt aldrig träffat honom och den tanken är värre än alla de andra tillsammans.
Det gäller bara att göra det allra bästa av situationen. Därför är jag väldigt glad för den tid som blir min. Då får jag rå om honom och det tycker jag oerhört mycket om!!!

Torsdagkväll... Må hända inte det bästa jag vet, speciellt när det inte ens går bra att göra de saker, som jag måste göra. Men det får gå. 
Det måste gå. Och jag får ta chansen att längta efter honom och samtidigt passa på att träffa de som jag har missunnat under den här veckan.