Välkommen hit, Välkommen hem
Uppsala!
Äntligen hemma, efter flera långa långa tågresetimmar.
Jag var trött, arg, grinig, stressad, hungrig.... Listan kunde göras hur lång som helst. Jag var - i korta ordalag - inte helt nöjd med min situation. Dessutom blev jag fruktansvärt putt på det dumma tåget, när tågvärdarna meddelade att tåget skulle bli tjugo minuter försenat. Detta innebar för mig att jag inte på något sätt skulle kunna hinna med det tidigare tåget till Uppsala...
Slutsats: Jag skulle inte få chansen att träffa min kära 1q, utan det skulle dröja hela två dagar till, innan jag fick se honom igen....
Aaaaah! Förtvivlad var ett litet klädsamt ord för mig.
Men...
http://open.spotify.com/track/58wViaGnxxs6v9PCBqFf4U
När jag kom hem och öppnade dörren till min studentlya, på dörrmattan låg två röda vackra nejlikor, som Någon hade lämnat genom mitt brevinkast...
De fick äran att stå på mitt nattduksbord. Kronbladen slog ut ordentligt, när de fick vatten.
åååå.... Det var en så oväntad och rar gest, och i den stunden kunde jag förlåta SJ för att de strulat till mitt schema. Jag hade dessutom faktiskt fått ett telefonsamtal på tåget och hört hans röst. Fått fantisera om hur det skulle ha varit om jag inte suttit fast på ett X2000-tåg, utan hade följt med honom och hans sällskap till "Mäster Arnes skrädderi" och provat ut balklänningar istället...
...Så, kommer någon in genom min dörr....
Det är hans röst, jag måste inbilla mig... Nej, det är faktiskt hans röst. Han är här!!!!!!
Och så är jag i hans famn.... Bara stå och hålla om, glad över att han är här, krama, mysa, gosa lite lite... Jag får rå om honom i några minuter, några sekunder till. Då han bara är hos mig!! Jag kryper intill, myser och är bara helt tillfreds med situationen.
Här trivs jag. Här är hemma.
