Annan dag i adagio
Ännu en dag i paradiset, man vaknar med blodsockret nere vid fotknölarna och vill aldrig lämna sängen...
http://open.spotify.com/track/0CxEgpoFt7IhWr40Ekpf0k
Igår var jag på reccegasque, mycket trevlig afton med kärt folk runt omkring en. Efterrätten var fullkomligt gudomlig och smälte på tungan, som bara vaniljparfait med honungsrostade mandlar kan göra.
Men ordet auktoritär fick den kvällen en helt ny betydelse för mig. En ovan känsla; hur kan en person man annars brukar umgås med, helt plötsligt verka så främmande? Som representant kan vi inte få någon som är bättre lämpad; the pretty frontman med goda ledaregenskaper - men jag blev oerhört osäker och visste plötsligen inte hur jag skulle bete mig... Det finns så oerhört många föreskrifter och traditioner om hur man ska agera, och avståndet mellan dig och oss andra var total.
Nog för att främlingskänslan minskade ju längre kvällen led mot sitt slut. Men det var egentligen inte förrän taklampan släcktes som jag kände att jag blev helt bekväm igen.
Idag däremot är det en fullständigt trött dag. Kom knappt ur sängen, lyckades dock boka in en fika på Uplands med Emma, och fick därav en anledning att stiga upp. Pluggade mellan halv fyra och sju på kvällen. Och nu är jag så fullkomligt trött, att jag knappt vet vart jag ska ta vägen...
Ja, tråkigt nog fajtas jag den här veckan med min återkommande förb*****e urinvägsinfektion...Den här gången kom jag inte undan - 3 gången på 3 månader, 12:e gången allt som allt! Och jo, jag vet att jag har det ungefär en gång i månaden, det är inget jag behöver upplysas om kära sjuksköterska. Och ja, det är väl klart som attan att det är jobbigt att ha det så ofta, knappast något jag väljer frivilligt. Sure, jag ska prata med läkaren om en remiss till vårdcentralen, tråkigt bara att han mest är intresserad av att ge mig antibiotika, tipsa om att p-pillernas effekt kan minska och sen vifta iväg mig. Men vad ska jag göra? Jag är mest bara glad över att få springa till apoteket så att jag kan få sätta igång kuren och få det här jäkla smärtproblemet ur vägen - ja, för den här gången i alla fall. Men jag är inte bitter!
This time var jag t o m duktig och väntade en hel dag innan jag sprang iväg till mitt stamställe. Hade trott att jag kanske skulle kunna lösa saken på egen hand, typ dricka en massa sur tranbärdricka och c-vitaminberikat vatten - det har faktiskt hjälpt några gånger. Man tror att man är duktig när man väntar och ser hur det kommer utveckla sig. Tråkigt bara - som tack för hjälpen för trogen väntan - att urinvägarna istället blir så fruktansvärt mer irriterade att det bara blir mycket värre... blod och smärta som om någon skar upp en inifrån med ett rakblad - ja, så får man bita i det sura äpplet och veta att det kanske inte varit så illa om jag sprungit iväg redan dagen innan...
Suck, det är så himla tröttsamt att gå med en sån här infektion i kroppen. Man är inte riktigt i form, är mest trött och orkar inte vara så alert, kreativ och effektiv som man hade önskat. Dessutom måste man komma ihåg att äta mat tillsammans med den här nya kuren - måste vara en starkare sort än tidigare - annars kan man må illa. Men om man nu inte orkar äta frukost utan passar på att kombinera lunch och frukost på Uplandsfikat, en baguette och en muffins, måste man prompt gå runt med en illamåendekänsla hela eftermiddagen sen bara för att man puffade lite på reglerna? Känns ju väldigt ovärt! Är det här någon typ av straff, som om det inte vore illa nog ändå?
Men det är väl sant som min bordsgranne sa igår: "Om det nu finns regler, finns väl ingen orsak till att inte följa dem" En intressant syn tycker jag, brukar alltid vara tvärtom.
Idag fick jag i alla fall mestadelen av mitt läsande klart, dock sket sig all typ av kreativt skrivande, jag har även varit duktig o kommit ihåg att pimpla vatten med citron i, och ändå känner jag mig så himla oproduktiv och slarvig...
Förstår inte, varför kan man inte bara få känna sig duktig över att man faktiskt har satt sig ned och pluggat? Men det är väl tyvärr så livet är för en student. Som studerande är man nästan alltid ledig [läs ingen schemalagd tid i skolan] och ändå inte. Man kan alltid göra lite mer, läsa igenom sina texter några fler gånger, göra sig lite mer förberedd. Det finns alltid något att göra.
Och så har vi helg, och jag har roliga saker att se fram emot, men den kunde ha varit lite bättre, men jag får se det som en bra chans att få tid till att plugga.
Ååå vad jag låter negativ, har jag på något sätt fått ett slag i huvudet och mist förmågan att se positivt på saker?
- Nej, dåså, sluta gnäll!!!
Får skylla på att det är höst. Jag blir alltid mer vresig under hösten. Solen skymtar allt färre gånger fram under dagen, det blir kyligare och gråare i luften. Löven faller av och lämnar träden kala, gräset blir frostbitet, dagarna blir kortare och kvällarna allt längre och längre. Huva - känner redan hur tungt det kommer att bli när september slår om till oktober och sen till november...
Tur ändå att det finns vissa höjdpunkter att se fram emot under hösten. Det är tanken på dem som får hålla en uppe när humöret tryter.
För tryta kommer humöret onekligen att göra. För sjutton gubbar, bli måndag någon gång och låt mig då ha gjort bort ett antal av mina uppgifter, så att jag slipper den här mentala pressen.
... och egentligen är väl inte detta allt, men det ska inte skrivas ned nu.
En annan gång, en annan dag. En annan dag i adagio.
