15 april
Igår var en nästan underbar dag. Det var strålande sol, varmt, jag åt god lunch med potatismos, hälsade på både Manon och Lotta, hade ett helt kanonbra seminarie med världens trevligaste klass och en jättebra lärare - Eva Heggestad.
Och när jag kliver ut ur byggnaden och promenerar min lilla sträcka hem till nationen, då känner jag att jag verkligen vill stanna kvar i Uppsala. Jag vill skriva C-uppsats för Eva Heggestad.
Men allt annat då? Hela tanken med att jag faktiskt är oerhört trött på stan och vissa människor? Att jag egentligen bara vill vara någon annanstans. Hur går det här ihop?
Jag försökte ansöka till Västanvik, därför att skolan har teckenspråk och jag vill gärna lära mig teckenspråk. Men det är de här små detaljer som retar upp mig och som får mig att tänka att jag egentligen kanske inte borde söka. Som en sådan fånig sak som att jag blir arg på att man måste fylla i en blankett till skolan och skicka in sin anmälan med post! Hur gammalmodiga är man däruppe egentligen?
Visst, jag blir arg på vissa saker här i Uppsala också. Som en sådan sak att jag faktiskt inte kan göra vad jag vill, för hur jag än gör så väljer folk att tolka det på ett visst sätt och så anses min idé vara dålig. Jag blir trött, och jag blir trött på den här jäkla känslan som ligger på lur i magen. Jag borde kanske bara åka bort därför att jag då får en chans att slippa ifrån allt? Åka ifrån människor med åsikter "hur, var, när och varför", känslor som jag inte orkar bearbeta, personer jag blir livrädd för att träffa och människor jag är trött på att tänka på.
Men jag kan likagärna byta nation så blir jag kvitt. Men jag är oerhört förtjust i mitt läge, visst rummen är inget att hurra för, men det attraktiva läget... Blä, det är också bara en fånig liten småsak, som står ivägen för "de viktiga besluten".
Och så saknar jag kontakten... Bara så där - mitt i alltihop - så dyker den tanken upp, när jag egentligen borde fundera ut vad jag vill ha ut av hösten. Jaha... men så fungerar tydligen min hjärna. Den vill så mycket och jag känner för mycket och så blir det bara sämst.
Ok, jag kanske kan reda ut detta snabbt. Jag vill kunna säga hej och prata, ta en promenad och kanske umgås någon gång. Men det verkar totalt omöjligt att få till. För hur jag än vrider på saken så kan jag inte ta kontakt. Det är på grund av att jag tänker så mycket på vad andra tycker och tänker.
Det styr min egen vilja ganska mycket kan jag säga, och jag är inte nöjd över det. Låt oss säga att om skulle vilja säga hej eller bara skicka ett 'hur mår du?', då dyker snabbt de här andra tankarna upp - vad andra tycker - och så blir jag fast och vågar inte. Det är en jäkla soppa.
Jag kanske ska försöka reda ut det här litegrann... Allt jag vill göra tolkas av "alla andra" som att jag fortfarande är kär - jag vet inte, jag är både arg och tycker om... men kär? - och att alla mina försök till att ta kontakt bara handlar om att jag inte har släppt honom utan hänger mig fast som en liten katt vid ett träd. Jag blir förklarad undergiven, toffel, att jag befinner mig i underläge och mina argument faller platt till marken eftersom "jag vill" en massa saker.
Fan heller, skit i att analysera mig så att jag framstår som vek och okapabel till något. De tankarna kan göra verklig skada i mig om jag får höra de för ofta och tillslut börjar tro på dem. Så skit i att klanka ned på mig! Visst, jag är helt otroligt svartsjuk. Men för den sakens skull behöver man väl inte locka fram den sidan hos mig? Jag har fullt upp med att försöka kontrollera mina tankar, utan att behöva fajtas med andras idéer, tankar, påståenden, uttalanden etc.
Och hur fasiken ska jag veta hur jag ska välja idag? Idag är det 15 april. Sista ansökningsdagen till höstterminen.
*morr* Se, nu blev jag på dåligt humör... av en sådan sak som att jag börjar tänka på hur styrd jag låter mig bli av andras åsikter. Jag hatar det. Och så tänker jag ännu mer på andra saker och så blir jag ännu mer arg. Det är en jättedålig ond cirkel. Det som är dåligt blir sämre.
---
Anyhow - Nu ska jag i alla fall snart gå och äta lunch utomhus med Matilda. Så får vi se hur framtiden blir.
Varför kan det inte vara strålande sol idag? Jag skulle så behöva solen idag. Då hade saker och ting kanske varit lite lättare...
Och när jag kliver ut ur byggnaden och promenerar min lilla sträcka hem till nationen, då känner jag att jag verkligen vill stanna kvar i Uppsala. Jag vill skriva C-uppsats för Eva Heggestad.
Men allt annat då? Hela tanken med att jag faktiskt är oerhört trött på stan och vissa människor? Att jag egentligen bara vill vara någon annanstans. Hur går det här ihop?
Jag försökte ansöka till Västanvik, därför att skolan har teckenspråk och jag vill gärna lära mig teckenspråk. Men det är de här små detaljer som retar upp mig och som får mig att tänka att jag egentligen kanske inte borde söka. Som en sådan fånig sak som att jag blir arg på att man måste fylla i en blankett till skolan och skicka in sin anmälan med post! Hur gammalmodiga är man däruppe egentligen?
Visst, jag blir arg på vissa saker här i Uppsala också. Som en sådan sak att jag faktiskt inte kan göra vad jag vill, för hur jag än gör så väljer folk att tolka det på ett visst sätt och så anses min idé vara dålig. Jag blir trött, och jag blir trött på den här jäkla känslan som ligger på lur i magen. Jag borde kanske bara åka bort därför att jag då får en chans att slippa ifrån allt? Åka ifrån människor med åsikter "hur, var, när och varför", känslor som jag inte orkar bearbeta, personer jag blir livrädd för att träffa och människor jag är trött på att tänka på.
Men jag kan likagärna byta nation så blir jag kvitt. Men jag är oerhört förtjust i mitt läge, visst rummen är inget att hurra för, men det attraktiva läget... Blä, det är också bara en fånig liten småsak, som står ivägen för "de viktiga besluten".
Och så saknar jag kontakten... Bara så där - mitt i alltihop - så dyker den tanken upp, när jag egentligen borde fundera ut vad jag vill ha ut av hösten. Jaha... men så fungerar tydligen min hjärna. Den vill så mycket och jag känner för mycket och så blir det bara sämst.
Ok, jag kanske kan reda ut detta snabbt. Jag vill kunna säga hej och prata, ta en promenad och kanske umgås någon gång. Men det verkar totalt omöjligt att få till. För hur jag än vrider på saken så kan jag inte ta kontakt. Det är på grund av att jag tänker så mycket på vad andra tycker och tänker.
Det styr min egen vilja ganska mycket kan jag säga, och jag är inte nöjd över det. Låt oss säga att om skulle vilja säga hej eller bara skicka ett 'hur mår du?', då dyker snabbt de här andra tankarna upp - vad andra tycker - och så blir jag fast och vågar inte. Det är en jäkla soppa.
Jag kanske ska försöka reda ut det här litegrann... Allt jag vill göra tolkas av "alla andra" som att jag fortfarande är kär - jag vet inte, jag är både arg och tycker om... men kär? - och att alla mina försök till att ta kontakt bara handlar om att jag inte har släppt honom utan hänger mig fast som en liten katt vid ett träd. Jag blir förklarad undergiven, toffel, att jag befinner mig i underläge och mina argument faller platt till marken eftersom "jag vill" en massa saker.
Fan heller, skit i att analysera mig så att jag framstår som vek och okapabel till något. De tankarna kan göra verklig skada i mig om jag får höra de för ofta och tillslut börjar tro på dem. Så skit i att klanka ned på mig! Visst, jag är helt otroligt svartsjuk. Men för den sakens skull behöver man väl inte locka fram den sidan hos mig? Jag har fullt upp med att försöka kontrollera mina tankar, utan att behöva fajtas med andras idéer, tankar, påståenden, uttalanden etc.
Och hur fasiken ska jag veta hur jag ska välja idag? Idag är det 15 april. Sista ansökningsdagen till höstterminen.
*morr* Se, nu blev jag på dåligt humör... av en sådan sak som att jag börjar tänka på hur styrd jag låter mig bli av andras åsikter. Jag hatar det. Och så tänker jag ännu mer på andra saker och så blir jag ännu mer arg. Det är en jättedålig ond cirkel. Det som är dåligt blir sämre.
---
Anyhow - Nu ska jag i alla fall snart gå och äta lunch utomhus med Matilda. Så får vi se hur framtiden blir.
Varför kan det inte vara strålande sol idag? Jag skulle så behöva solen idag. Då hade saker och ting kanske varit lite lättare...
Kommentarer
Trackback
