Balans på en knivsegg
I vissa situationer anses man vara för ung, för liten, för att ha någon aning om vad man vill i livet och samtidigt klandras man i andra sammanhang för att man inte är vuxen nog och vet vad man vill göra. När sjutton duger man?
När kommer jag befinna mig i rätt ålder? För det är uppenbarligen helt fel just nu.
Men gör mig till tjugoåtta år då. Gärna förlovad, gravid och med en akademisk examen avklarad. Om man nu får önska kan man då gärna slänga med ett huslån och ett hus på landet som behöver renoveras. Tjock katt medföljer vid husköpet. För det verkar vara det som verkligen räknas i slutänden.
Jag är tjugoett! Jag är inte nitton, men jag är inte tjugosex år heller. Visst, jag befinner mig närmare studenten än pensionen men det är inte mitt fel. Jag är fortfarande född på 80-talet. Kommer inte in på Flustret, men jag vet inte om det är något att sträva efter heller.
Jag är inte fel, men jag är uppenbarligen inte rätt heller. Man uppmanas att gå vidare, att fundera ut vad man vill, att känna efter och sen visar det sig att man gör fel i slutet i alla fall. Ignorera - ta kontakt, och båda är fel att göra. Hur man än gör blir det fel. Det är två motpoler som är fel vilket som. Det är en uppsjö av fel. När får man göra rätt? Vara rätt?
Du uppmanas att vara på ett visst sätt, men sedan när du agerar så, då duger inte det. Då är det ointressant, tråkigt och man står där och förstår ingenting. När blev rätt fel?
Det är att balansera på en knivsegg.
Allt är fel, men man ju visst duger som man är. Så, jag kan alltså nöja mig med att allt jag gör är fel, att jag är fel! Suveränt. Härligt. Ballonger åt alla!
[Jag blir så jäkla arg. De är hycklare hela bunten. Lås in de, hela patrasket. Lås in de så att jag slipper se dem. Och lyckligtvis kommer de dö allihopa före mig - för jag är ju såååå ung....]
---
I've got to move on and be who I am
I'll just don't belong here, I hope you understand
I might find a place in this world someday
But at least for now, I gotta go my own way
