urklipp

Är så fruktansvärt arg, arg och frustrerad. Med den känslan liggande som ett ormbo i magen... och sen ser jag dig, och jag blir arg av att se dig. Och så blir jag arg på mig själv. För att jag är oärlig och inte talar om att jag blir arg, fast att du bett mig vara ärlig. Men jag intalar mig att du egentligen skiter fullständigt i vad jag tycker eller tänker, att jag bara stör genom att ta kontakt. Men det tycker du kanske inte, eller det gör du kanske inte ÄN i alla fall.  

Jag blir arg över att få veta saker i efterhand. Jag blir arg över känslorna som väcks i mig. Att jag känner mig dum och svartsjuk och vill slå och skrika. Och så finns det ingenstans att få ur sig det? Denna ilska biter sig fast och jag vet inte hur jag ska få bort den. Jag promenerar och går så långt bort från stan jag bara kan, för att vända de onda tankarna till trötthet.

Jag blir arg för att jag inte vågar ta kontakt med dig, att jag fortfarande är rädd för att bli bortstött. Så jag släpper inte in, och det är alltid där jag själv förlorar i slutänden. Då är jag ingen intressant individ längre, utan en docka. En docka tröttnar man lätt på - och se, det har fungerat varenda gång.

Det är väldigt orättvisst att jämföra, men ibland beter du dig precis som han. Och jag får kalla kårar och jag blir arg för att jag beter mig så dåligt och galet. Jag blir arg för att jag fortfarande kan såras av saker han sagt och gjort för mer än 1 år sedan, men som jag inte fått veta förrän nu. Att jag fortfarande kan känna mig otillräcklig, att jag inte dög hur jag än vred och vände på mig. Att jag tillslut inte vågade säga ifrån, att jag blev kallad sinnessjuk om jag blev arg och sa ifrån. Att den känslan fortfarande sitter i. Att den känslan fortfarande kan förstöra för mig.

Att människor tycker att jag är vek, som hukar mig och viker mig, för att jag inte står på mig utan hellre försöker vara till lags. Men om för många försök har kvävts och förkastats, hur ska man då tillslut bete sig?  

Inte vet jag. Jag vet bara att jag just nu är i en ond cirkel där jag känner mig konstant arg. Att jag vill slå sönder saker och förstöra. Att jag víll skrika på dig. Att tankarna pendlar mellan svartsjuka, ilska, osäkerhet och känslan av att inte räcka till, att inte duga till. Att jag inte anses vara tillräcklig. 

Är det då mitt eget fel? Jag försökte, det tog ett bra tag men jag kunde släppa skyddet ibland, försökte visa att jag inte var någon docka. Men det räckte inte till. Jag blev ointressant så fort det kom ett par glittrande bruna ögon med täta ögonfransar imellan. En pigg, leende, levnadsglad tjej med stora bruna ögon. 

Och jag då? 

Jag vill skälla ut dig och fråga ut dig, jag vill reda ut och prata. Men vafan gör jag inte det då? 

Jag blir så arg. Arg för hela jäkla situationen. Arg på dig, för att jag fortfarande tycker om dig, arg för att jag sitter i en sits och du i en annan. Jag är arg för att jag blir arg, för att jag uppenbarligen fortfarande bryr mig. Jag vill inte. Jag vill inte vara kvar, jag vill inte vara med.
 
Det blir tydligen skit av allt ändå! 

 
                            ---
Look at me and tell me who I am, why I am, what I am.
Call me a fool, and it's true I am. I don't know who I am.

It's such a shame, I'm such a sham. No one knows who I am.

Am I the face of the future? Am I the face of the past?
Am I the one who must finish last?

Will I survive? Who will give a damn, if no one knows who I am?

Nobody knows - not even you - no one knows who I am