urklipp

                                                                                                   
Många dagar. Alltid ett steg närmare hösten.

Ett litet steg på väg mot något nytt och okänt. Ett kliv på den väg som kommer leda mig igenom den här terminen.  

Hur den kommer bli? Har ingen riktig aning. Förhoppningsvis inte lika illa som de två senaste höstarna har slutat... men det finns naturligtvis inga garantier. Hösten skrämmer mig.

Men jag har garderat mig för att få en bra start i alla fall. Mitt rum har fått sig en uppfräschning. En ny garderob och byrå har införskaffats, saker har slängts, det har möblerats om och varje centimeter är skurad, putsad och tvättad.

Jag har även funderat på vad jag ska ta mig till med min käre italienare. För några dagar sedan gjorde jag en lista.

Johan, den andre.

Positivt:
Han gillar mig.
Han är mysig och gosig.
Han är ärlig och öppen.
Han vet vad han vill -> vill ha mig.
Han har gullig familj.
Har utseendepotential.
Är biffig.
Är italienare.

Negativt:
Jag är inte kär.
Jag vet inte om jag är superattraherad.
Han fungerar inte 100% i sociala situationer.
Har ingen riktig plan inför framtiden.
Får mig att känna mig fel.
Han väcker moderskänlor, inte pirr... 

Efter detta träffade jag inte killen på ett par dagar, för att sedan en torsdagkväll gå på bio med hans syster, ett löfte jag råkat lova. Efteråt träffar jag honom och det känns... Jag vet inte. En aning stelt kanske?

I alla fall, den natten hade vi ett långt samtal då jag faktiskt fick mig en rejäl funderare. Han talade om för mig bl.a. att:

"Jag har fått känslan att du fortfarande har kvar känslor för någon. Om du har känslor för mig och samtidigt känner något för någon annan... jag vet inte riktigt om jag kan hantera det är jag rädd. "

Om jag innerst inne ville försöka få ett avslut på detta - vad han och jag än har - av diverse anledningar (Jag trivs att vara singel och flirta med nya män? jag är inte kär i killen? jag vill inte låsa mig i något utifall att...?) var detta ett givet tillfälle.
Men jag var inte säker på om jag ville dra mig ur nu när jag hade min chans...

Jag tvekade.

Vet inte om det var min hjärna eller mitt hjärta som drog i nödbromsen, men jag ville inte avsluta något. Inte där och då i alla fall.

Han fick mig i alla fall att lova, dyrt och heligt, att jag inte skulle välja att bli tillsammans med honom bara för att jag ville vara snäll eller för att jag tyckte synd om honom. "Du ska bara välja att vara tillsammans med mig om du känner att jag väcker något speciellt inom dig."

Och visst, det kanske han gör? Jag har börjat tycka mer om honom, han är oerhört generös, snäll och mysig. Är jag inte bara rädd? Rädd för att påbörja något eftersom det innebär att säga hejdå till något annat?  

Hösten skrämmer mig som sagt. Jag har ingen aning om vad som komma skall, vilken väg jag ska ta, om jag ens vandrar på rätt väg från första början?

Visst, vissa saker dyker upp, nog hoppas jag ibland på att vissa saker ska hända. Men det har jag gjort så himla länge nu. Hur lång tid ska det ta innan tiden haft sin tid? När får det vara nog? Maybe time heals nothing.
  
                                                    Various Artists – If You Only Knew

                                                    [Must I go on like this forever?
                                              Not knowing when or whether you’ll return
                                                           Do I just sit and yearn
                                                           Or try to live and learn
                                            And learn to live with what you put me through?
                                                              If you only knew…]


Om jag ändå visste det...

Att göra ett halvhjärtat försök att påbörja något som man inte vet är rätt, är det bättre än att inte våga försöka alls?