urklipp

Alltet är här, glöm sedan, glöm då.
Himlen kan vänta fast vi ser mot det blå
Hoppas allt för mycket men vi vet ändå
att slutet har sin stilla gång.

Liten Karin svävar såsom en ängel.
Hon dansar för livet, för livet över ängen,
Tornets tinnar klockar, kyrkogården suckar
Vid trädet står en sorgeman,
Varför?

Varför skall rosen som nyss var ett frö
uti solens strålar vissna och dö?
Liten Karin undrar det hörs inga svar
ur djupet hörs en sorgsång:

Förevigt nu, låt mig få va förevigt nu.
Hos mig vill jag att stunden stannar
Förevigt, för alltid..

Kanske tillsammans griper vi tiden,
vi famnar om solen och håller om varandra.
Kanske lurar döden närmare Gud
Vi tror att fast vi inte vet.

Liten Karin svävar såsom en ängel.
Hon bär sin sorg men hon dansar över ängen.
Vinden står stilla, suckar om en evighet.

Förevigt nu. Förevigt, för alltid.

Tills den dag vi ses igen. Vila i frid, moster Karin.