urklipp

En mycket konstig början på helgen. En väldigt trevlig fika om än mindre personlig, men jag antar att det beror på att det från och med nu ska råda helt andra omständigheter än tidigare...

Vet inte vad jag förväntat mig eller varför jag blev besviken. Han är inte längre upptagen, men mer oåtkomlig för mig än någonsin... Tröstade mig med att gå hem till Evy och dricka upp min vinflaska på hennes förfest. Helt galen tillställning. Trekansterbjudande och bellyshots... Men vi kom därifrån och gick och dansade på ÖG.

Senare vid halvtvåtiden var jag kanondragen och ville gå på Uplands sexa, som visade sig bli uppe i Texas korridor. En massa upplänningar dök upp, inklusive Petter och Hampus.

Frös och kände mig jättekänslosam och packad, men stannade kvar och pratade med Texas, kramades med Evy och socialpratade med Petter och försökte hålla mig allmänt uppe på benen.

Det är en märklig sits att befinna sig i när man helst av allt vill bli kramad av den person som man tycker så otroligt mycket om, men som man sedan måste hålla en viss distans till. Jag vantrivs i den sitsen.

Strosade hem vid halv fyra med Evy, kramade om de jag ville krama om och gick sedan och la mig med ett stort illamående och ledsna ögon. Hann naturligtvis med att skicka ett sms till Petter med innebörden: jag saknar dig, men eftersom du inte vill krångla till det för dig, så säger jag bara att det var trevligt att umgås med dig igen. Inget svar.

---
Lördagmorgon, fik på Uplands. Marcus o Petter som ansvariga. Fikade med Texas och Evy. Fick för första gången se Petters mamma, som satt och fikade tillsammans med Stina. Märklig sits. Petter som antagligen var jättetrött, var inte jättepratsam men jag måste erkänna att jag inte agerade som jag känner heller. Helst hade jag velat gå och krama om honom och tala om att jag saknar honom, men istället halvignorerar jag honom och låtsas som ingenting. Så jäkla dumt, speciellt när jag är så medveten om att han är där. Kändes dessutom en aning skumt att se hans mamma. Hon har nog hört en del om mig, och antagligen sett bilder på mig så jag tror nog att hon visste vem jag var. Jag var flickvännen som aldrig blev presenterad. 

Kände mig inte i min bästa form, för mycket konstiga händelser som skedde för snabbt inpå varandra. Gick på promenad med Texas för att rensa tankarna. Kändes tomt, så jäkla tomt och jag vet inte riktigt hur jag ska göra.

Glömma och gå vidare förmodligen, men jag vill inte. Det känns bara meningslöst. Det är inte det roligaste att inse att man helst av allt vill gömma sig i en kär famn och stanna där och blunda ett tag. 

Jag vet inte hur det ska gå... dessutom måste jag göra något åt den här svartsjukan, som ligger och pyr inombords. Jag blir nog galen annars.

Varför blev det så här?