Rinnande tid och vatten
The Baseballs – Bleeding Love
Träningsvärk och blåmärken. Irriterad. Diffus huvudvärk som inte vill ge med sig.
---
Trött. Låg vaken till 4-snåret inatt och lyssnade på den svenska deckaren Box 21, när branddörren ute till korridoren öppnades. Är någon uppe nu, vid kvart i 4? Denna någon går i alla fall genom korridoren och plötsligt börjar larmet på Uplands att tjuta... Eller är det brandlarmet? Jag går upp och lyssnar, nej, det är larmet till Uplands. En obehörig har gått in på nationen... eller var det vår tjuv? eller en uteliggare? Det är en väldigt otäck känsla att veta att det smyger omkring obehöriga utanför ens dörr om nätterna och att de kan ta sig in utifrån, trots kådlåset. Funderade på att öppna dörren och se efter om någon var kvar därute, men OM det nu skulle vara så att någon var kvar ute i korridoren, vad skulle jag göra då? Och om denne någon skulle se mig? jag är knappast något stort hot...
---
Nu är denna dag över. Ännu en dag, som bara gått utan att den lämnat något direkt spår efter sig. En massa minuter och timmar, som känns alldeles bortkastade på mig. Vad har jag gjort? Var har min tid tagit vägen?
Tid är det enda vi faktiskt har, och vad gör jag med min? Låter den bara rinna iväg. Den rinner genom fingrarna på mig, som sandkorn genom ett timglas. Jag ser timmarna gå ifrån mig, förbi mig, men vad gör jag åt saken? Ingenting.
Min situation kändes ganska hopplös. Vad är då lösningen på mina problem nuförtiden? Jag flyr. Åker ut på landet och gömmer mig i duschen i några timmar, låter vattnet skölja bort allt som är jobbigt. Ljudet av rinnande vatten, inte tänka, bara vara... Efteråt: lägga sig i bastun och inte tänka på annat än att det känns varmt.
Tänker på gårdagen. I förrgår låg jag utslagen på min säng och kände huvudvärken pulsera vid tinningarna, efter att varit uppe halva natten och läst Karin Alvtegens "Skuld". Men jag kunde aldrig läsa klart den. När mördaren för 5:e gången dyker upp och denna gång lyckats ta sig in i personens hus och man hör andetag och ser nio tår sticka fram bakom ett skynke... Då blev det för mycket. Skräcken var total, jag blev livrädd och det slutade med att jag låg ihopkurad på min säng och kramade min kudde medan tårarna rann.
Jag ska verkligen inte läsa deckare, jag klarar inte av dem. Eller var det bara boken? Kan det kanske också ha varit anspänningen efter att ha varit nere på nationen och skrikit på 1Q, känt ett stort behov att slå hårt på något/någon, drabbats av dåligt samvete och sedan dövat mitt samvete genom att sparka och slåss på en boxningsäck?
Gårdagens morgon... I ett ganska splittrat skick läste jag 1Qs svarsmail som han skickat och tårarna rann som floder. Lugnade ner mig och läste det igen, men även denna gång forsade tårarna. Guud... När ska jag sluta? Hur lång tid behöver jag ha på mig innan jag kan släppa det här? Inte kan känslorna fortfarande ha ett sånt djupt fäste? Det här är inte vettigt...
Som något slags ta-mig-i-kragen-agerande och för att bryta mitt negativa tanke - och känslomönster ringde jag mot eftermiddagen syster och tyckte vi borde göra oss lite middagsplaner. Vet att jag alltid blir på bättre humör då. I friska luften kan man dessutom rensa skallen. Vi bestämde träff på Kvarnen, sagt och gjort. Snabbhandling på ICA, flädersaft mmm... Det var dessutom en mysig marknad på Vaksalatorg, som vi blev tvungna att spatsera igenom innan vi kunde promenera hem till Linas mysiga lya.
När man har spontana middagsplaner med syster brukar vi oftast ha storslagna planer om att vi ska laga till något nyttig och gott. Denna gång var vi eniga om att vi skulle laga husmanskost alà trerätters... Vilket för oss alltid innebär pizza med paprika [förrätt], kött [huvudrätt] och banan [efterrätt].
Dagen fick i alla fall en trevlig avslutning.
