En liten svart sportbag
Vågar knappt kika igenom min mailbox, det här börjar bli en aning barnsligt. Vad mer kan man göra än att skaka överseende på huvudet och le åt sin egen fånighet och de fladdrande fjärilarna i magen?
Guuud... det här är ju larvigt! Jag beter mig som om jag skulle ha skickat iväg ett kärleksbrev till en klasskompis och sen går i spänd förväntan på att få någon typ av reaktion. Hmm... den där känslan känns bekant, kanske för att jag faktiskt har gjort så en gång. Men då gick jag på mellanstadiet i en lantortsidyll med frukträd på skolgården.
Anyhow... nå, let's get it over and done with!
Det kommer inte finnas något svar, klart det inte kommer att göra det. Inte hoppas, inte hoppas. Inget hopp - ingen besvikelse.
Nej, så klart inte...
Jag är inte förvånad. Innerst inne vet jag att om det nu skulle komma ett svar så kommer det att dröja. Hittills har vartenda svar jag fått tagit lång tid på sig.
Så, jag är medveten om hur det gått till tidigare, jag borde vara förberedd. Men den insikten hann kanske inte fram tillräckligt i tid för att hindra den lilla suck av besvikelse som hann komma över mina läppar.
Nå, det är inte hela världen.
Det är bara det att den här känslan är så galen. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Ena stunden kan jag vara glad, känna förväntan, tänka tillbaka och bli alldeles varm inuti. I nästa stund är jag nere, svartsjuk över situationen, arg och frustrerad på att saker är som de är. En vardaglig berg - och dalbana.
Jag är frustrerad på mig själv. Varför har jag satt upp honom på en piedestal och klätt in bilden av honom i rosenskimmer? Det kanske han inte riktigt förtjänar i verkligheten. Herregud, antagligen inte. Jag borde inte ens tänka tanken på hur bra det skulle vara om vi... NEJ, Bryt, byt fokus!!
Killen är redan upptagen, och som grädden på moset vill han dessutom helst av allt vara ensam. DET är inget bra utgångsläge i detta fall. Hur dåliga odds är inte det på en skala? Om han - mot all förmodan - skulle ta sig i kragen och få ändan ur vagnen, så skulle jag aldrig ens vara i närheten...
Nej, kan man tala om dödfött så ska man nog tala om det i denna situationen. Men vad gör jag av känslorna då? Var ska jag stoppa undan dem? Ska jag låsa in dem i en förvarningsbox på Stockholm Central i en liten svart sportbag? 50kr/timmen... Hmm, undra om man kan förhandla fram någon slags rabatt om man har en längre förvaring inplanerad?
---
Var ska jag begrava känslan av att han får mig att må så bra som han gör, när han är i närheten? Att jag trivs med hans sällskap, att jag saknar att prata med honom? Att det känns ganska rätt?
...vi behöver inte förlora varandra... Undrar hur ofta de orden har ringt i mina öron? Så många gånger som jag har tagit fram just de orden till tröst, upprepat de som ett slags mantra. Vi behöver inte förlora varandra.
Jaha... så står man här. En djup förhoppning om vänskap, en hemlig önskan om något mer... Ingen kontakt och en nervositet som vrider och vänder på tankarna tills man tappat bort sig fullständigt.
Varför kan det inte bara vara så här:
Sonja Aldén – Två dagar på en öde strand
Vem vet, två dagar på en öde strand
Två nätter i ett eget land
Kan ändra allt som var förut
Eller måste jag helt enkelt åka till Stockholm och hyra en förvaringsbox?
