urklipp

Hur kommer det sig att jag aldrig vaknar?

Varför tycker jag att det är rätt okej att vakna sent, eftersom det då innebär att det snart är kväll igen... Det kan ge mig ångest, för den här dagen kommer aldrig mer igen. Ska jag sova bort min tid, den tid som sedan aldrig kommer tillbaka?

Vad är det som saknas?

Jag och syster satt igårkväll och funderade. Vad är det som händer den här veckan? Vad är det som händer den här månaden? Ska vi kanske försöka tänka efter vad som händer den här våren? Det här året? Om tio år?

Vad är det som saknas? 
Varför kan jag inte vara glad över allt jag faktiskt har? Varför känns det tomt?

---

Vad har jag gjort? Shit, vad är det jag har gjort? 
   
Jag drogs med i känslan och det var så bra, helt enkelt det bästa på så himla länge... Vilket då råkar vara det värsta vi har gjort hittills...

Men varför? Jag har på inget sätt satt mig i en bra position där det kan bli vi två igen. Jag har mera försatt mig i sitsen att det bara kommer ta längre tid att gå vidare. Igår kände jag hur jag började bli arg - som sagt, man ska aldrig säga aldrig. Han väljer den enkla utvägen, tänker sig att saken succesivt kommer rinna ur sanden utan att han behöver göra något. Tills hon tröttnar. Låta tiden ha sin gång. Men jag då? 

Undvika uplands och ändå inte. Hur lyckas man med det? Jag vill umgås med honom, prata, ta en fika. "Håll dig inte borta från nationen, jag behöver ha dig där, träffa dig och kunna prata med dig." Tror han inte jag vill det då? Finns det något jag vill hellre än att träffa honom? 

Vad har jag försatt mig i?

Jag kan inte tänka för tillfället. Jag måste fokusera på annat, det här fungerar inte. Jag vill prata med honom, men jag kan väl inte det... Något gott som kom ur allt är att jag inte längre är rädd för att träffa just honom. Jag är dock mera rädd över att träffa alla andra, att bära på skulden.