urklipp

                             
Uppgift: Varför skriver jag?
Ja... vad ska jag säga? Det är sånt här jag försöker undvika och ändå har jag hamnat i den här sitsen. Ute i sista stund med uppgiften från Växjö och jag har ingenting att komma med. Skiter halvt om halvt i det oxå. Kanske ska börja om? Resonera mig fram till något som kan verka intressant och vettigt? Hmm... nää, faktiskt, jag vet inte...

Är det mitt standardsvar nuförtiden? jag vet inte...
---
Pratade nyss med vännen i telefon. Det känns oerhört skönt att bara få prata. Vi sitter i liknande sits, och ändå inte. Ofrivillig distans och distans som måste skapas.

Vad som känns ännu bättre är att jag inte är intresserad av något annat än hans vänskap. Han finns kvar i hjärtat, men har en helt annat plats där nu. Jag har inte förlorat honom och det känns så himla värt!
---
Jag borde fokusera på mina studier. Det går bara extremt dåligt. Visst, jag har suttit och diskuterat mig fram och tillbaka i 5 timmar med Lars och Staffan, det borde väl visa att saker o ting går framåt. Men dagarna går, idag är det måndag = snart torsdag.
---

Jag blir inte klokare av att sitta så här, jag vet det [äntligen något jag faktiskt vet]. Men vad ska jag göra? Vad kan jag göra? Blunda och förhindra tårarna att falla? Skrapa ihop bitarna och försöka tejpa ihop de igen? Le och nicka? be om en kram?
 

http://www.youtube.com/watch?v=tHusS1BeqAg&feature=related [Close your eyes]

Snart måste tiden komma då jag glömmer. Vad annat kan jag göra? Att fastna här skulle inte föra något gott med sig, jag förstår det... och ändå... Din stora varma hand och min lilla kalla ihopflätade. En höstpromenad, en lång röd rulltrappa, en julmarknad. En dröm om ett hus på landet, ett dubbelbadkar. En valskurs. En dans i stora salen. En tänd ljuslykta och julmönster i taket. En jotexkatalog. En olåst dörr. Varm choklad. En smörgås med äpple. En sång utanför mitt fönster. Fredrik Åkare och Cecilia Lind. En hel natt full av frågor och svar. En gosig famn. Skenbart. "Jag vill ha med dig överallt, jämt". Träsniderier. Hasse o Tage. Diktanalyser. Börja blogga. "...och sen blev jag kär..."

Finaste hjärtat mitt, jag måste släppa den hand, som jag låtit dig hålla kvar. Men jag har inte förmåga att göra det riktigt än. 


                    Han är nära, men jag kan inte vara där bredvid. älskade, finaste