Perdus pour longtemps
Malena Ernman – Perdus
Det var väl inte oväntat direkt.
När det går dåligt på vissa punkter, börjar det - per automatik - gå dåligt på andra med. Det är väl bara som det ska vara? Regeln om alltings jävlighet.
Ja... vad ska man säga... "Du borde ha fått rutin på det här efter tre år, varje gång vid december ska du bli ledsen... Du får väl ta och tänka efter innan vem du gängar dig med"
Jaa... jag får väl bara ta o skylla mig själv, I guess. Jag måste "bli lite mer följsam" och "lära mig att kontrollera mitt humör". Tack, ska öva på det nu när det ändå är nytt år o allt!
Det kommer inte bli bättre, det kommer bara bli ännu mera bråk. Ska det alltså bli en liknande upprepning det här året? Denna gång kanske jag inte blir anklagad för att injicera heroin genom ögonen, men herregud, vem vet...
Jag och mitt förbannade humör. Jag försöker ju. Istället för att fräsa, blir jag tyst och håller mig undan. Men det går tydligen inte hem heller. "Vi måste kunna umgås som en familj, vi har inte förändrats, det är du som har det, du måste kunna anpassa dig och vara social o trevlig." Men gud, vad ska jag göra? Jag orkar inte. Då kommer jag väl bli ensam tillslut, eftersom ingen orkar med mig.
Jag blir så trött - men det får jag uppenbarligen sluta med oxå - att det ska vara så här. Jag vet att jag inte borde vara så kort i tonen, nej, hon har inte förtjänat det. Men om jag inte orkar med mig själv, hur ska jag orka med någon annan?
Nej, jag har inte slutat äta, men jag är bara inte jätte hungrig. Jag tänker för mycket och då gör sig magen påmind och gör ont - hmm det är kanske där man ska börja, sluta tänka helt o hållet?
Jag känner igen det, men jag hindrar det inte. Det är väl hela felet.
Regardez, ce que nos rêves nous ont apporté
Nos petits jeux nous ont fracassés
Et maintenant, perdus pour longtemps
