Hit men inte längre
Om man vaknar och inser att man drömt om att man försökt ha ihjäl två personer under natten, hur bra är det?
Madonna – To Have And Not To Hold
Jag vet... hit men inte längre. Gick tvåtimmarspromenad med syster igår och vi bestämde att fram tills nu har de fått påverka mig, de går och mår kalas och att jag fräter upp mig själv inombords spelar ingen roll för dem. Orätt absolut, och så har det varit fram tills NU. Men nu är nu och då var då. Hit men inte längre.
Vi sträckade upp en linje framför oss på trottoaren och så tog vi båda ett stort kliv över den. Bildligt är alltid bra pedagogik. NU var vi inne på en helt ny bana och där finns bara möjligheter. Finns möjligheter där och där och där...
De är gamla och är begränsande i hur de kan leva sina liv. Jag däremot är ung och har alla möjligheter i världen att göra precis det jag vill. Jag har bara mig själv att tänka på.
So far, so good...
Mmm, absolut, jag förstår tänket. Varför ska jag gå runt och må sämst och de inte gör det? Jag måste känna att jag är glad igen, för min egen skull. För vem förlorar på den här situationen? Jo, jag!
Ja, jag försökte i alla fall att låta bli att tänka på allt det där, som förr var min vardag; barnfriaveckor, barnfrihelg...
Det fungerade tills dess att jag skulle gå o sova. Faan. Då kommer alla irriterande saker fram, och vad kan man göra för att distrahera sig när man ska sova? Ingenting. Tror att jag drömde om att jag slog på honom, grät och skällde, var förbannad men vi försökte ändå prata med varandra, henne ville jag mest slå sönder och förstöra för.
Underbart, så bra gick det med "Hit men inte längre"-tänket.
Vaknar och känner mig väldigt olustig till mods. Frågan om man sovit gott, vad svarar man på det? Jovars, drömde att jag försökte slå sönder två personer, annars är det rätt lugnt... själv då?
Jag är så jäkla arg och vet inte riktigt hur jag ska få ur mig den där sjudande ilskan. Visst, jag inser att jag är på rätt väg. I en sorgeperiod går man igenom olika stadier: Chockfasen. Reaktionsfasen. Bearbetning - och Nyorienteringsfasen.
Jag befinner mig helt klart i reaktionsfasen och låter diverse försvarsmekanismer styra. Jag har varit ledsen. Nu är jag främst arg. Snart är jag dock ute ur den här processen, tiden ska bara ha sin tid. Men den är jobbig att tampas med under tiden.
Om jag ser förnuftigt på situationen kommer jag inte att kunna bli vän med Petter innan dess att jag tagit mig ur den här situationen, förlåter honom, går vidare, blir starkare och mår bättre. Då först kommer jag kunna få en riktigt vänskap med honom, som den jag nu faktiskt har med min riktiga föredetta. Då man ärligt bryr sig om och önskar honom gott.
På något sätt ska jag nog vara glad över att jag får gå igenom den här processen. Eller missförstå mig rätt, glad är naturligtvis fel ord. Men ändå... nu kan jag på riktigt gå vidare från det här och genom det ger jag mig själv chansen att verkligen känna så här starkt för någon annan igen. Jag hoppar inte bara in i nästa förhållande, reboundar med första bästa för att hela mitt sårade ego, utan ger mig själv tid att läka. I och med det kommer jag att växa och bli starkare som person. För att citera Nietzsche: "Allt man inte dör av blir man starkare av"
Jag borde nog bli fan av processer, som är personutvecklande! Synd bara att den kan dra ned en människa så djupt och att man inte har kontroll över hur djupt ner man kommer gå ner sig. Men jag antar att det också kommer att bli en lärdom. Att inse faran i tid och greppa sina närmaste skyddsnät så att man inte faller alltför långt. Jag gick inte ned mig lika långt denna gång, se där lärdom från förra gången. I och för sig skedde detta på ett betydligt mer vuxet och moget sätt, men förhoppningsvis går tankeexemplet fram i alla fall.
Detta började som ett väldigt mörkt inlägg, men se hur det faktiskt har ljusnat.
Mina tankar har även de ljusnat. Jag gillar när man skriver och därmed kan processa diverse saker. Precis som promenader kan göra gott för dystra tankar.
Det gör ont, men det känns absolut bättre...
Hopp om livet och framtiden!!!
Madonna – To Have And Not To Hold
Jag vet... hit men inte längre. Gick tvåtimmarspromenad med syster igår och vi bestämde att fram tills nu har de fått påverka mig, de går och mår kalas och att jag fräter upp mig själv inombords spelar ingen roll för dem. Orätt absolut, och så har det varit fram tills NU. Men nu är nu och då var då. Hit men inte längre.
Vi sträckade upp en linje framför oss på trottoaren och så tog vi båda ett stort kliv över den. Bildligt är alltid bra pedagogik. NU var vi inne på en helt ny bana och där finns bara möjligheter. Finns möjligheter där och där och där...
De är gamla och är begränsande i hur de kan leva sina liv. Jag däremot är ung och har alla möjligheter i världen att göra precis det jag vill. Jag har bara mig själv att tänka på.
So far, so good...
Mmm, absolut, jag förstår tänket. Varför ska jag gå runt och må sämst och de inte gör det? Jag måste känna att jag är glad igen, för min egen skull. För vem förlorar på den här situationen? Jo, jag!
Ja, jag försökte i alla fall att låta bli att tänka på allt det där, som förr var min vardag; barnfriaveckor, barnfrihelg...
Det fungerade tills dess att jag skulle gå o sova. Faan. Då kommer alla irriterande saker fram, och vad kan man göra för att distrahera sig när man ska sova? Ingenting. Tror att jag drömde om att jag slog på honom, grät och skällde, var förbannad men vi försökte ändå prata med varandra, henne ville jag mest slå sönder och förstöra för.
Underbart, så bra gick det med "Hit men inte längre"-tänket.
Vaknar och känner mig väldigt olustig till mods. Frågan om man sovit gott, vad svarar man på det? Jovars, drömde att jag försökte slå sönder två personer, annars är det rätt lugnt... själv då?
Jag är så jäkla arg och vet inte riktigt hur jag ska få ur mig den där sjudande ilskan. Visst, jag inser att jag är på rätt väg. I en sorgeperiod går man igenom olika stadier: Chockfasen. Reaktionsfasen. Bearbetning - och Nyorienteringsfasen.
Jag befinner mig helt klart i reaktionsfasen och låter diverse försvarsmekanismer styra. Jag har varit ledsen. Nu är jag främst arg. Snart är jag dock ute ur den här processen, tiden ska bara ha sin tid. Men den är jobbig att tampas med under tiden.
Om jag ser förnuftigt på situationen kommer jag inte att kunna bli vän med Petter innan dess att jag tagit mig ur den här situationen, förlåter honom, går vidare, blir starkare och mår bättre. Då först kommer jag kunna få en riktigt vänskap med honom, som den jag nu faktiskt har med min riktiga föredetta. Då man ärligt bryr sig om och önskar honom gott.
På något sätt ska jag nog vara glad över att jag får gå igenom den här processen. Eller missförstå mig rätt, glad är naturligtvis fel ord. Men ändå... nu kan jag på riktigt gå vidare från det här och genom det ger jag mig själv chansen att verkligen känna så här starkt för någon annan igen. Jag hoppar inte bara in i nästa förhållande, reboundar med första bästa för att hela mitt sårade ego, utan ger mig själv tid att läka. I och med det kommer jag att växa och bli starkare som person. För att citera Nietzsche: "Allt man inte dör av blir man starkare av"
Jag borde nog bli fan av processer, som är personutvecklande! Synd bara att den kan dra ned en människa så djupt och att man inte har kontroll över hur djupt ner man kommer gå ner sig. Men jag antar att det också kommer att bli en lärdom. Att inse faran i tid och greppa sina närmaste skyddsnät så att man inte faller alltför långt. Jag gick inte ned mig lika långt denna gång, se där lärdom från förra gången. I och för sig skedde detta på ett betydligt mer vuxet och moget sätt, men förhoppningsvis går tankeexemplet fram i alla fall.
Detta började som ett väldigt mörkt inlägg, men se hur det faktiskt har ljusnat.
Mina tankar har även de ljusnat. Jag gillar när man skriver och därmed kan processa diverse saker. Precis som promenader kan göra gott för dystra tankar.
Det gör ont, men det känns absolut bättre...
Hopp om livet och framtiden!!!
Kommentarer
Trackback
