urklipp

Pratade med Hampus idag. Det allra bästa med det samtalet är att jag ser hur han mognar och fattar vuxna beslut, går mot den potential jag vet han besitter innerst inne.

Det värsta med dagen är att jag är kvar i uppsala, i mitt rum och hör dessa röster utanför fönstret. Jag trodde att det skulle gå bra. Igår fick jag födelsedagsgratulationer från Petter. Han undvek mig inte.
Från alla håll på nationen och utanför är folk bara förstående och positivt inställda till mig. Ingen hyser några negativa tankar om mig. Det är väl egentligen där jag ska fokusera. 

Det går ibland.
Jag har pratat med en vän, som jag bryr mig väldigt mycket om, ett ex som intagit en av platserna av människor, som man ska hålla nära, en person jag återigen börjat värdesätta och som jag med rent samvete kan tycka om. 
Jag har tentapluggat i flera timmar med två kursare och tycker mig förstå allt mer o mer av det jag läser. Hjärnan börjar fungera igen och ger reflektioner och frågeställningar.

Dagarna går. Tårarna har sinat. Ilskan gör försök att bryta ut, men jag vet att den bara skadar mer än den gör gott, så jag motar undan den. Vad har jag att vara arg på? Förnuftmässigt ingenting och det är där jag vill fokusera. Konflikten är dock dualistisk mellan hjärnan och hjärtat. Vågskålarna kan ibland väga lika - ibland mer åt den ena, ibland mer åt den andra - hur jag än försöker styra tankarna mot det mer förnuftiga tänkandet.

Ibland skiter sig saker bara fullkomligt. Som nu. RENT Soundtrack – Without You
Då fastnar jag i en ond tankecirkel, blir inträngd i ett hörn, blir inlåst i en faradays bur i uppsala - fysiskt trygg mellan mina fyra elektriska väggar. En konstlad trygghet som jag inte mår bra i.

Jag måste härifrån.

Ett telefonsamtal och jag kan fly fältet. Bort från smällande dörrar och bort från den anledning, som jag tror att jag flyr ifrån.

                          Jag tar tingen som de ter sig för mig, för tingen som de är i sig själva