urklipp

       Låt oss anta att det kommer en soldat utspringande på skogsvägen mitt ute i ingenstans.
                                               Låt oss anta att han inte gör det.

Katy Perry – Thinking Of You (as made famous by Katy Perry)

Huruvida det än blir att han springer ut eller inte, står man i utspringningssituationen ändå inför ett antal valmöjligheter, som alla kommer att ge skilda resultat. Ska man väja, försöka stanna eller bara låta bli att välja?
---
Hur kommer 2010 att bli? Det finns ett antal valmöjligheter, som kommer leda till vitt skilda situationer. På både gott och ont kommer inte alla dessa val behövas göras nu på en gång. De ligger ruvande och väntar på en längre fram i tiden, till våren, hösten, kanske även så sent som till nästa vinter. 

Dock är det 360 dagar kvar att ta sig igenom. 360 dagar då man famlar i blindo utan att ha den blekaste aning om hur, när och var dessa val kommer att inträffa och vilka dess konsekvenser kommer att bli.     

Ännu en dag, en annan dag, en annan möjlighet.

Vid sådana här stunder är det otroligt skönt att veta att det finns människor, som man kan prata med. Två av de finns otroligt nära och det är mina systrar, blodsband eller inte, systrar förenade i hjärtat - vilket kan räknas som lika starka band.   
---
Vad gör man när man inte har något mål att sträva efter? Vad gör man när luften går ur en? Vad gör man när man inte ser någon mening med de kommande dagarna, månaderna? När morgondagen ska ha lika stor betydelse, som dagarna resten av året?
När allting känns... tomt?
     
  "Jag har tänkt mycket på döden, så man kan väl säga att jag har tänkt mycket på framtiden"

Vi är alla tre i liknande faser, där framtiden har för mycket oklarheter över sig:  

Ska man flytta? Ska man jobba med detta resten av livet? Ska man fly Sverige? Ska man köpa lägenheten? Skaffa husdjur? Byta stad? Klippa alla band eller härda ut? Ge drömmen en chans, vad andra än tycker? Förtränga känslor? Bryta ihop eller bita ihop? Prata ut eller låta det vara?  


                   I den stora sorgens famn, finns det små ögonblick av skratt