urklipp

Jag går barfota ute i gräset i Rektorsparken. Det är jag och en skogsduva som njuter av svalkan i skuggan.

Det är min lediga dag, jag har tagit mig ut i solen för att läsa en bok och inte göra något. Det är en ganska tänkvärd bok jag har i min hand, Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva längre... Vet inte riktigt varför jag föll för just den boken i bokhandeln, men nu när jag börjat läsa den, tilltalar den mig på ett visst sätt, som jag nog inte skulle kunna stå för i officiella sammanhang.

Solen gassar, träden ger skugga och jag sitter på en parkbänk och funderar kring varför en person, som tycks ha allting och i vissa perioder lärt sig leva, ändå kan finna sig själv sitta ihopkrupen och inte se någon mening med någonting alls. Hur blir det så? och var går gränsen mellan hennes känslor och mina? När går man över gränsen, från att vara vardagsdeppig till att behöva sitta i väntrummet på St. Lars?
 
Tur att det är sommar, att jag sitter ute i solen och har en stor jasminbuske i min närhet som kan trolla bort mina sinnen med sin ljuvliga doft ibland, annars hade jag säkerligen sjunkit ihop till en tröstlös liten boll. 

Till ljusare tankar...

1) Jag har en fantastisk klänning som väntar på att bli insydd och kommer vara färdig den 15 juli.

2) Ikväll vankas det middag på Tzatsiki vid kvarnfallet med familjen. Jag ser fram emot grekiska grillspets och doften från sommarkväll, vatten och mat. 

---

Sms från johanna. Plötsligt ont i magen. Ibland undrar jag hur länge saker och ting ska dröja. När ska det sluta hugga till i magen så fort jag hör ett namn? När ska jag sluta tänka? Det går inte en dag.... 

Imorgon är det hans och marcus 30års fest. Ibland tänker jag att jag borde låta bli att gå, en annan del av mig vill verkligen gratta honom - i förskott - på hans födelsedag. För att jag fortfarande bryr mig.  

Jag undrar ändå om jag inte leker med elden, alla ex förutom jag kommer vara där... Talar inte det för att jag kommer att sluta som en ledsen liten hög, som någon vän får försöka skrapa ihop under kvällen?  Eller har det kanske gått lite tid, som gör att jag faktiskt kan ta mig igenom utan att bli för ledsen? 

Maybe some tears never dry? 
 
Shayne Ward – Damaged