Den enkla regeln
Det finns vissa saker som med lätthet kan falla in under ramen "Den enkla regeln". Något som aldrig sviker hur och var man än befinner sig.
När man blir ledig blir man sjuk är en typisk sådan. Sedan jag blev ledig sent i lördagskväll har jag haft feber, halsont och värk i hela kroppen. Idag är den dagen då jag mår som mig själv igen, vilket naturligtvis infaller på min sista ledighetsdag den här omgången... Imorgon är det jobb som gäller.
En annan sådan är att jag får ett slag i magen varje gång jag tror att jag ser fel person. Spelar ingen roll ifall det är han eller inte, de få sekunderna som jag inbillar mig att det är han - innan jag inser sanningen - framkallar alltid samma reaktion. Kroppen reagerar och luften stockar sig i halsen och magen känns som om den fått ett knytnävslag.
Det är så fel alltihop; jag lägger så många felaktiga känslor på fel person. För det här kan ju inte vara rätt? Inte kan det vara rätt att fortsätta känna så här för en person, som verkligen inte vill kännas vid dig?
Det är i alla fall lättast att börja intala sig att detta är fel. För det är vad alla andra verkar tycka, så vem är jag att tycka annorlunda? Var det inte det jag hade lovat mig, att jag skulle komma över honom denna sommar? Bara en och en halv månad kvar att försöka på nu då...
Sedan måste jag klura ut vad jag ska gör med den här andra... Han "killen som dejtar mig" för att citera Johanna. En intresserad kille som är bra på papper. Han är bara ett år äldre och inte nio vilket säkerligen glädjer min mamma. Synd bara att jag saknar intresset. Han kanske är vad jag behöver, men som jag inte vet om att jag behöver? Den teorin har vissa försökt hävda.
Tredje gången gillt då. Ett försök till... synd bara att jag är så oerhört neutral i frågan, det kvittar lite vilket som om jag träffar honom eller inte. Kanske inte är helt ok mot honom men... han är väl tillräckligt stor pojke och kommer över det. Återigen; pojke... det är inte vad jag är intresserad av.
Nå... det kanske oxå faller in under den enkla regeln nuförtiden, de som vill ha mig vill jag inte ha. Men är det inte så? Man trånar alltid mest för det man inte kan få! Som jag efter honom. Som han efter henne.
När man blir ledig blir man sjuk är en typisk sådan. Sedan jag blev ledig sent i lördagskväll har jag haft feber, halsont och värk i hela kroppen. Idag är den dagen då jag mår som mig själv igen, vilket naturligtvis infaller på min sista ledighetsdag den här omgången... Imorgon är det jobb som gäller.
En annan sådan är att jag får ett slag i magen varje gång jag tror att jag ser fel person. Spelar ingen roll ifall det är han eller inte, de få sekunderna som jag inbillar mig att det är han - innan jag inser sanningen - framkallar alltid samma reaktion. Kroppen reagerar och luften stockar sig i halsen och magen känns som om den fått ett knytnävslag.
Det är så fel alltihop; jag lägger så många felaktiga känslor på fel person. För det här kan ju inte vara rätt? Inte kan det vara rätt att fortsätta känna så här för en person, som verkligen inte vill kännas vid dig?
Det är i alla fall lättast att börja intala sig att detta är fel. För det är vad alla andra verkar tycka, så vem är jag att tycka annorlunda? Var det inte det jag hade lovat mig, att jag skulle komma över honom denna sommar? Bara en och en halv månad kvar att försöka på nu då...
Sedan måste jag klura ut vad jag ska gör med den här andra... Han "killen som dejtar mig" för att citera Johanna. En intresserad kille som är bra på papper. Han är bara ett år äldre och inte nio vilket säkerligen glädjer min mamma. Synd bara att jag saknar intresset. Han kanske är vad jag behöver, men som jag inte vet om att jag behöver? Den teorin har vissa försökt hävda.
Tredje gången gillt då. Ett försök till... synd bara att jag är så oerhört neutral i frågan, det kvittar lite vilket som om jag träffar honom eller inte. Kanske inte är helt ok mot honom men... han är väl tillräckligt stor pojke och kommer över det. Återigen; pojke... det är inte vad jag är intresserad av.
Nå... det kanske oxå faller in under den enkla regeln nuförtiden, de som vill ha mig vill jag inte ha. Men är det inte så? Man trånar alltid mest för det man inte kan få! Som jag efter honom. Som han efter henne.
Kommentarer
Trackback
