Italiensk fisk på kroken
Vad hände?
Så lite tid som passerat och så mycket som hänt...
Jag minns att jag pratade Italien och semester med min syster, som var precis hemkommen från sin Italienresa. Vet inte om det var pratet om den ljuvliga stämningen där borta eller om det kan ha berott på att vi slängde ur oss alla fraser vi kan på italienska?
Hur som haver... Det kom en torsdag. Hur ska jag börja? Så mycket som hände den torsdagen - på ren tur stannade jag kvar ett tag för att hänga med Arash och vem vet hur saker och ting hade slutat om jag bestämt mig för att gå hem tidigare.
Ett trevligt sällskap av Arash, Kristina, Marcus, Niklas, Zacke...
Nåväl, ett bord en bit ifrån oss finns en grupp killar varav en är en vacker man - som Evy skulle uttryckt det - med underbara armmuskler.
Marcus som får för sig för att föra vidare denna min och Kristinas beundran för denna man, resulterar i att han går fram till denne herre och talar om vad vi tycker honom. Han blir så klart smickrad och beslutar så för att han och hans sällskap ska joina oss.
Nå, denna man pratar perfekt dalmål, men är - hör och häpna - egentligen italienare... En italienare med stort intresse för språk. Jag menar vilken chans är det att jag ska träffa på en italienare när jag precis några dagar innan bara pratat om Italien?? Det är sådant mystiskt sammanträffande så jag börjar ana att det finns något som drar i några trådar och skrattar roat över vilka konsekvenser detta får.
Milt uttyck, jag blir intresserad. Och att han dessutom råkar ha ett fantastiskt namn: Giovanni Michele Musumeci, vilket översatt blir Johan Mikael på svenska.
Det blir i alla fall efterfest hos Arash till kl. 05.00 - det brukar tydligen hända mycket för mig på efterfester hos arash - och jag som ska upp och jobba dagen efter... Men men, jag får en italienare på kroken... Inte illa pinkat om jag får säga det själv...
På jobbet senare får jag veta av Fidan att våre käre Sebastian är intresserad av mig och att jag tydligen skulle kunna satsa där om jag ville.
Helt plötsligt verkar det finnas intresserade män överallt och jag har precis öppnat ögonen och börjat se detta.
Ikväll går jag hem och tittar upp i backen vid mitt hus, en lång man som pratar i telefon... Jag behöver inte titta speciellt länge för att veta vem det är och genast blir kroppen alldeles konstig... Jag kan inte låta bli att skratta åt detta. Det är den känslan jag gått och väntat på, men gissa vem som alltid orsakar den reaktionen?
Jag trodde jag kommit en bit på väg, speciellt efter dessa två dagar då jag faktiskt fann intresse i en annan kille...
Men jag är en bit på väg tror jag... alltid något. Även en lång resa måste börja med ett första kliv.
