Själslig näring
Arbetsdag. Förvånansvärt hur pigg man ändå känner sig när man jobbar istället för att bara plugga. Man träffar trevliga kollegor och trevliga vårdtagare, kommer upp i tid och helt plötsligt känner man att orken börjar komma tillbaka och man kan börja göra produktiva saker.
Idag tog jag mig en promenad innan jobbet och satt och åt lunch på en brygga i svartbäcken och tittade ut över fyrisån och de nybyggda lägenheterna på motsatt sida. När man så har en och en halv timme kvar innan man börjar jobba kan man så luta sig lugnt tillbaka och börja fundera på vart man befinner sig i livet just nu. Liksom ta pulsen på dags - och livsformen.
Jag tror att jag så smått ha börjat ta mig in i nyorienteringsfasen. När huvudet tidigare bara varit uppfylld av en sak blir det en väldigt märklig känsla när jag börjar känna att jag börjar fungera igen. När jag inte sett honom på ett tag, när jag faktiskt har fått en slags paus ifrån honom, så börjar jag sakta mig säkert ta mig tillbaka till mig själv. Just idag känns det bra, men jag vet att den känslan inte stannar kvar för alltid. Jag vet att jag kommer att vilja se honom, att dagarna kommer då jag längtar efter att få träffa honom. Men idag var ingen sådan dag.
Idag njöt jag av att mina tankar var avslappande och inte ägnade speciellt mycket tid åt att tänka på honom. Istället tittade jag på min omgivning. Jag tittade mig omkring och verkligen såg min omgivning igen, något jag inte gjort på väldigt länge.
Exempelvis satt jag på bryggan och tittade på de nybyggda lägenheterna och jag uppskattade de ljusa cremefärgade husen med stora balkonger. I en sådan lägenhet skulla jag säkerligen kunna trivas.
Sedan fortsatte min hjärna ett steg längre på samma bana och började fundera på vem jag skulle vilja lägenheten med? En trevlig kille med mycket humor och värme. En kille som är både spexig, intelligent och gillar att röra på sig. Någon som är mellan 180 och 193 cm lång.
Faktiskt en av de första gångerna då jag faktiskt börjar tänka i de banorna... tänka på någon helt ny. Nyorienteringfasen alltså, välkommen att stanna.
Jag läste vad en väninna skrivit nyss om själslig näring. Hon ville åka ifrån uppsala upp till sin stuga för att insupa naturen och vara i miljöer där hon kände att hon verkligen laddade upp sina batterier inför hennes stora omstart, då hon säger upp sitt rum, sitt jobb och flyttar till en lägenhet i stockholm.
Sitter nu och funderar på vilken plats jag har som ger mig ro? Mitt fina hem i Alsike, jo absolut. Dit ut flyr jag lite titt som tätt när jag tröttnar på stadens puls och det konstgjorda ljuset. När luften inte tycks bytas ut mellan husen utan istället stagnerar och det inte finns någon vidd, utan allt bara är gathörn och korsningar.
Det är något jag längtat till hela denna sommar; jag vill se vyer, jag vill se vidd. Jag vill åka någonstans och se på havet som aldrig tar slut. Eller jag vill åka till österrike och stå på en alptopp och bara blicka ut över ett landskap som sträcker ut sig i alla oändlighet.
När jag blir ledig snart så måste ge mig iväg och hitta den där platsen där jag känner att jag kan släcka törsten efter naturvyer. Någonstans där jag kan stå några minuter och andas ut all gammal stadsluft och känna att jag laddar upp batterierna igen inför min höst, som ger mig halvt om halvt panik.
Jag måste hitta den där känslan av att hitta hem. Sånt som man ska leva på när himlen blir disgrå och november skrämmande börjar närma sig.
Sånt där som ger näring åt själen. Själslig näring.. mmm det låter bra. Det ska jag försöka hitta. Små bitar att samla ny kraft med. Så svårt borde det väl ändå inte vara? Men först måste jag lämna stan ett tag.
Men undra bara vart jag ska ta vägen?
Idag tog jag mig en promenad innan jobbet och satt och åt lunch på en brygga i svartbäcken och tittade ut över fyrisån och de nybyggda lägenheterna på motsatt sida. När man så har en och en halv timme kvar innan man börjar jobba kan man så luta sig lugnt tillbaka och börja fundera på vart man befinner sig i livet just nu. Liksom ta pulsen på dags - och livsformen.
Jag tror att jag så smått ha börjat ta mig in i nyorienteringsfasen. När huvudet tidigare bara varit uppfylld av en sak blir det en väldigt märklig känsla när jag börjar känna att jag börjar fungera igen. När jag inte sett honom på ett tag, när jag faktiskt har fått en slags paus ifrån honom, så börjar jag sakta mig säkert ta mig tillbaka till mig själv. Just idag känns det bra, men jag vet att den känslan inte stannar kvar för alltid. Jag vet att jag kommer att vilja se honom, att dagarna kommer då jag längtar efter att få träffa honom. Men idag var ingen sådan dag.
Idag njöt jag av att mina tankar var avslappande och inte ägnade speciellt mycket tid åt att tänka på honom. Istället tittade jag på min omgivning. Jag tittade mig omkring och verkligen såg min omgivning igen, något jag inte gjort på väldigt länge.
Exempelvis satt jag på bryggan och tittade på de nybyggda lägenheterna och jag uppskattade de ljusa cremefärgade husen med stora balkonger. I en sådan lägenhet skulla jag säkerligen kunna trivas.
Sedan fortsatte min hjärna ett steg längre på samma bana och började fundera på vem jag skulle vilja lägenheten med? En trevlig kille med mycket humor och värme. En kille som är både spexig, intelligent och gillar att röra på sig. Någon som är mellan 180 och 193 cm lång.
Faktiskt en av de första gångerna då jag faktiskt börjar tänka i de banorna... tänka på någon helt ny. Nyorienteringfasen alltså, välkommen att stanna.
Jag läste vad en väninna skrivit nyss om själslig näring. Hon ville åka ifrån uppsala upp till sin stuga för att insupa naturen och vara i miljöer där hon kände att hon verkligen laddade upp sina batterier inför hennes stora omstart, då hon säger upp sitt rum, sitt jobb och flyttar till en lägenhet i stockholm.
Sitter nu och funderar på vilken plats jag har som ger mig ro? Mitt fina hem i Alsike, jo absolut. Dit ut flyr jag lite titt som tätt när jag tröttnar på stadens puls och det konstgjorda ljuset. När luften inte tycks bytas ut mellan husen utan istället stagnerar och det inte finns någon vidd, utan allt bara är gathörn och korsningar.
Det är något jag längtat till hela denna sommar; jag vill se vyer, jag vill se vidd. Jag vill åka någonstans och se på havet som aldrig tar slut. Eller jag vill åka till österrike och stå på en alptopp och bara blicka ut över ett landskap som sträcker ut sig i alla oändlighet.
När jag blir ledig snart så måste ge mig iväg och hitta den där platsen där jag känner att jag kan släcka törsten efter naturvyer. Någonstans där jag kan stå några minuter och andas ut all gammal stadsluft och känna att jag laddar upp batterierna igen inför min höst, som ger mig halvt om halvt panik.
Jag måste hitta den där känslan av att hitta hem. Sånt som man ska leva på när himlen blir disgrå och november skrämmande börjar närma sig.
Sånt där som ger näring åt själen. Själslig näring.. mmm det låter bra. Det ska jag försöka hitta. Små bitar att samla ny kraft med. Så svårt borde det väl ändå inte vara? Men först måste jag lämna stan ett tag.
Men undra bara vart jag ska ta vägen?
Kommentarer
Trackback
