Bröllopsyra och bebisdoft
Vaknar upp på min minst uppskattade sida. Trött till tusen och har ca:45 min på mig att packa ned mina finkläder, klä på mig och springa ned till tåget.
Stress och ingen frukost... blodsockret nere vid fötterna och humöret följer tätt efter.
Jag vet, mitt eget fel. Men måste människor krångla till det ännu mer för mig? Kände mig litegrann som bitchen från det varma stället när jag kom i kontakt med människor via telefon eller verkliga livet.
Men lunch fick jag i mig, tätt följd av den "officiella bröllopstårtan" som säljs på de flesta konditorier landet över.
Sedan följer ett par fina och stressiga 45 minuter då man ska göra sig respektabel för att närvara vid bröllop. Plommonlila cocktailklänning och lockar i håret. Är förstås överkänslig mot minsta ljud och ryter till alltför ofta mot jobbiga frågor som kräver att jag svarar.
Kombination tidsbrist och sömnbrist gör mig inte särskilt ödmjuk och snäll, utan lockar fram mitt värsta jag. Men den sidan får mig i alla fall respektabel och festsnygg, så jag bryr mig inte värst mycket om vems tår jag råkade trampa på under tiden.
Lyckligtvis blir mitt humör betydligt bättre när vi - jag, Anna och Clara, väl kommer fram till kyrkan.
15.00-16.00 Madde och Anton blir gifta och sedan far de iväg med häst och vagn till festlokalen. Champagne med jordgubbar som fördrink ute i solen på gårdsplanen. Lagga visar sig verkligen från sin finaste sida. Vi tjejer från högstadietiden får trevliga platser ihop vid middagsbordet, och passande nog blir vi bordsdamer till Antons vänner från högstadie- och gymnasietiden. Mycket trevliga och konverserbara.
Tydligen lyckades jag vända mitt hemska jag till att vara mitt mest charmerande jag och skrattade och konverserade de flesta personer/män vid mitt bord. Och tydligen gav det resultatet att jag fick en Linköpingsstudent att bli väldigt intresserade av mig. Vart jag än satt, satte han sig bredvid och om jag inte var i närheten frågade han ut mina vänner om mig.
När brudparet skulle ge sig av vid 23.30 fick jag mina misstankar bekräftade - eller det var egentligen inte så svårt att lista ut när denne student tyckte att han och jag i alla fall måste få en till dans tillsammans - vi lyckades få en vals fixad åt oss, då Anton "diskret" skriker åt sin bror att byta musik till en vals när Jon vill dansa med mig - att vi tjejer inte borde åka hem så tidigt och därefter försöker övertala Clara att fördröja vår skjuts hem. Anyhow...
Jag kramar om Madde och sedan Anton, och då viskar han - diskret? - att "Jon gillar dig, bara så att du vet... men har du pojkvän så har du..." Ja, så lätt fick man det bekräftat.
Men trevliga kommentarer flöt fint under den tidiga kvällen oxå, exempelvis vid pausen under middagen.
Det är alltid lika skojigt med äldre herrar, som fått i sig ett glas vin eller två och då får modet att ge komplimanger; "Åh, titta du, här kommer det en... Ja, vi äldre herrar får ju vara glada att vi i alla fall får titta på så vackra flickor som ni..."
Jag minns bröllopet i våras på Uplands. Äldre man stannar mig i trappan: "Jag ska säga dig det, att av alla kvinnor som varit här ikväll, är du den snyggaste." När han gått frågar jag PC vem den där mannen i trappan var? "Jo, det där var brudens far..."
En mycket trevlig kväll, då vi tjejer från högstadiet fick en liten reunion. Och där bestämdes även att vi alla borde åka och hälsa på Anna i Norge. Det ska bli trevligt.
---
Idag var det tidig morgon, eller den kändes tidig. Mamma, pappa och jag åker - sedan vi klätt på oss - till Tierp för att hälsa på kusin Helena och hennes Johan i deras nyrenoverade hus, där jag inte varit tidigare, för att besöka släktens minsting, mitt 14 dagar gamla kusinbarn Wilma.
Åååååå toksöt var hon! En liten Wilmabeeebis med bebisdoft. Små händer och fötter och mjuk och go hela hon. Nog blir man sugen... När hon somnar i ens famn och man sitter i en fåtölj och känner den lilla tyngden på armen...
Stress och ingen frukost... blodsockret nere vid fötterna och humöret följer tätt efter.
Jag vet, mitt eget fel. Men måste människor krångla till det ännu mer för mig? Kände mig litegrann som bitchen från det varma stället när jag kom i kontakt med människor via telefon eller verkliga livet.
Men lunch fick jag i mig, tätt följd av den "officiella bröllopstårtan" som säljs på de flesta konditorier landet över.
Sedan följer ett par fina och stressiga 45 minuter då man ska göra sig respektabel för att närvara vid bröllop. Plommonlila cocktailklänning och lockar i håret. Är förstås överkänslig mot minsta ljud och ryter till alltför ofta mot jobbiga frågor som kräver att jag svarar.
Kombination tidsbrist och sömnbrist gör mig inte särskilt ödmjuk och snäll, utan lockar fram mitt värsta jag. Men den sidan får mig i alla fall respektabel och festsnygg, så jag bryr mig inte värst mycket om vems tår jag råkade trampa på under tiden.
Lyckligtvis blir mitt humör betydligt bättre när vi - jag, Anna och Clara, väl kommer fram till kyrkan.
15.00-16.00 Madde och Anton blir gifta och sedan far de iväg med häst och vagn till festlokalen. Champagne med jordgubbar som fördrink ute i solen på gårdsplanen. Lagga visar sig verkligen från sin finaste sida. Vi tjejer från högstadietiden får trevliga platser ihop vid middagsbordet, och passande nog blir vi bordsdamer till Antons vänner från högstadie- och gymnasietiden. Mycket trevliga och konverserbara.
Tydligen lyckades jag vända mitt hemska jag till att vara mitt mest charmerande jag och skrattade och konverserade de flesta personer/män vid mitt bord. Och tydligen gav det resultatet att jag fick en Linköpingsstudent att bli väldigt intresserade av mig. Vart jag än satt, satte han sig bredvid och om jag inte var i närheten frågade han ut mina vänner om mig.
När brudparet skulle ge sig av vid 23.30 fick jag mina misstankar bekräftade - eller det var egentligen inte så svårt att lista ut när denne student tyckte att han och jag i alla fall måste få en till dans tillsammans - vi lyckades få en vals fixad åt oss, då Anton "diskret" skriker åt sin bror att byta musik till en vals när Jon vill dansa med mig - att vi tjejer inte borde åka hem så tidigt och därefter försöker övertala Clara att fördröja vår skjuts hem. Anyhow...
Jag kramar om Madde och sedan Anton, och då viskar han - diskret? - att "Jon gillar dig, bara så att du vet... men har du pojkvän så har du..." Ja, så lätt fick man det bekräftat.
Men trevliga kommentarer flöt fint under den tidiga kvällen oxå, exempelvis vid pausen under middagen.
Det är alltid lika skojigt med äldre herrar, som fått i sig ett glas vin eller två och då får modet att ge komplimanger; "Åh, titta du, här kommer det en... Ja, vi äldre herrar får ju vara glada att vi i alla fall får titta på så vackra flickor som ni..."
Jag minns bröllopet i våras på Uplands. Äldre man stannar mig i trappan: "Jag ska säga dig det, att av alla kvinnor som varit här ikväll, är du den snyggaste." När han gått frågar jag PC vem den där mannen i trappan var? "Jo, det där var brudens far..."
En mycket trevlig kväll, då vi tjejer från högstadiet fick en liten reunion. Och där bestämdes även att vi alla borde åka och hälsa på Anna i Norge. Det ska bli trevligt.
---
Idag var det tidig morgon, eller den kändes tidig. Mamma, pappa och jag åker - sedan vi klätt på oss - till Tierp för att hälsa på kusin Helena och hennes Johan i deras nyrenoverade hus, där jag inte varit tidigare, för att besöka släktens minsting, mitt 14 dagar gamla kusinbarn Wilma.
Åååååå toksöt var hon! En liten Wilmabeeebis med bebisdoft. Små händer och fötter och mjuk och go hela hon. Nog blir man sugen... När hon somnar i ens famn och man sitter i en fåtölj och känner den lilla tyngden på armen...
Kommentarer
Trackback
