urklipp

Fredagen visade sig bli bra ändå.

På kvällskvisten blev det rosévin med Manon ute i Svantes, min cirkusbelysta trädgård. Vit chokladmousse med limemarinerade jordgubbar blev middagsmenyn. Mycket prat och skratt. Ett dansgolv öppnades och min lycka var som gjord!!

Vad kan göra kvällen bättre?

Den blev bättre. Jag fick prata med och krama om den vacka fina människa som betyder så innerligt mycket för mig. Han verkade inte arg, utan log och var helt nöjd och glad.  

Kvällen var väldigt trevlig, jag kände mig i mitt esse, grönklädd och solbränd! Dock efter mycket dansande var mina fötter väldigt trötta, så vid halvtvå tiden blev det läggdags för mig.

Knack knack knack... Vem är det som knackar på min dörr vid tretiden?

En trött man som frågar om han får sova hos mig inatt. Klart han får. Och vi pratar och pratar och pratar. 

"Jag var så otroligt kär i dig när vi var tillsammans... Hur kan du tro att jag hade något annat vid sidan av dig? Jag smet upp till dig på all min lediga tid. Jag åt inte lunch för att jag tänkte att jag skulle få spendera mer tid med dig."
"Du känner mig bäst av alla på nationen. Och ändå tror du på något som någon du knappt ens känner säger och sen vågar du inte skicka ett sms och konfrontera mig om det är sant... jag blir så arg på dig ibland... "

"Du litar fortfarande inte på mig..."

Älskade fina rara....     Och du hade så rätt i att vara arg på mig. Jag borde ha litat på min instinktiva känsla, jag vet hur bra och fin du är, och ändå låter jag mig övertalas till att börja tvivla. Jag litade inte på dig. Jag vet att du inte är någon dålig person, jag vet hur bra du är och hur fel alla andra har. 
 
Ännu en gång har jag tvivlat och ännu en gång får jag det bekräftat hur fel jag har haft í mina tvivel. 

Hur ska jag då sluta vara kär, när jag vet hur fin du är?