Vad ska jag säga?
Jag vet inte riktigt var jag har mig själv just nu...
Jag har inte sagt något, jag har stängt igen och fokuserat på att arbeta. Jag har inte orken att prata, det är för mycket som snurrar, så mycket att ta itu med att jag inte orkar ta upp allt. Bättre att bara ignorera frågor och säga: Vi skiter i det, jag orkar inte prata om det.
Huvudet känns splittrat och jag vet inte riktigt alls vad jag tycker och tänker.
Jag orkar inte med.
Imorgon är det bröllop, Madeleines och Antons bröllop. Och jag har inte planerat något alls.
Imorgon skulle jag ha träffat mina vänner tidigt för att fixa iordning med allt. Men jag valde att skjuta upp det, jag orkar inte ta någon konfrontation utan beslutar kort och gott att vi får ses så sent det bara går, ungefär när vi ska stiga i bilen för att åka iväg. Respons? Starkt ogillande. Men jag orkar inte riktigt bry mig.
Istället väljer jag att vara ute tillräckligt sent ikväll på en "nästandejt/lära-känna-dig-bättre-ölkväll" för att... ja varför? för att bli riktigt trött och kunna sova med ro utan att jag vaknar upp varannan timme, som jag gjort de senaste nätterna.
Nog för att killen var trevlig, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad jag egentligen tyckte eller tänkte. Jag orkade inte riktigt med hela den här situationen med att "nu ska jag vara mitt mest charmerande jag".
Huvudet var frånvarande och jag kände att jag gick lite från det ena stället till det andra, lite på måfå strosade jag runt och höll inte riktigt koll på vad han höll hus eller inte. Jag letade med blicken efter något helt annat.
Kanske var det inte bästa starten på kvällen att försöka åteberätta allt som hänt i mitt liv i Uppsala för Alva det senaste månaderna... Jag har tryckt ned och lagt på locket, för det är väl vad jag borde göra. Och sen att börja lyfta på locket ... Explosiva utbrott, gråten i halsen, känslan av att känna sig ganska liten och nere. Och så trycka ned och stänga locket igen. Bita ihop. Sluta tänka och sedan en dryg halvtimme senare försöka socialkallprata med en person du knappt känner, men som man borde försöka lära känna, det är inte jättelyckat...
Tankarna far på annat håll. Vad jag gör, varför gör jag det? Vad jag helst vill, varför kan jag inte sluta vilja det?
Alexandra Burke – Hallelujah
Jag har inte sagt något, jag har stängt igen och fokuserat på att arbeta. Jag har inte orken att prata, det är för mycket som snurrar, så mycket att ta itu med att jag inte orkar ta upp allt. Bättre att bara ignorera frågor och säga: Vi skiter i det, jag orkar inte prata om det.
Huvudet känns splittrat och jag vet inte riktigt alls vad jag tycker och tänker.
Jag orkar inte med.
Imorgon är det bröllop, Madeleines och Antons bröllop. Och jag har inte planerat något alls.
Imorgon skulle jag ha träffat mina vänner tidigt för att fixa iordning med allt. Men jag valde att skjuta upp det, jag orkar inte ta någon konfrontation utan beslutar kort och gott att vi får ses så sent det bara går, ungefär när vi ska stiga i bilen för att åka iväg. Respons? Starkt ogillande. Men jag orkar inte riktigt bry mig.
Istället väljer jag att vara ute tillräckligt sent ikväll på en "nästandejt/lära-känna-dig-bättre-ölkväll" för att... ja varför? för att bli riktigt trött och kunna sova med ro utan att jag vaknar upp varannan timme, som jag gjort de senaste nätterna.
Nog för att killen var trevlig, men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad jag egentligen tyckte eller tänkte. Jag orkade inte riktigt med hela den här situationen med att "nu ska jag vara mitt mest charmerande jag".
Huvudet var frånvarande och jag kände att jag gick lite från det ena stället till det andra, lite på måfå strosade jag runt och höll inte riktigt koll på vad han höll hus eller inte. Jag letade med blicken efter något helt annat.
Kanske var det inte bästa starten på kvällen att försöka åteberätta allt som hänt i mitt liv i Uppsala för Alva det senaste månaderna... Jag har tryckt ned och lagt på locket, för det är väl vad jag borde göra. Och sen att börja lyfta på locket ... Explosiva utbrott, gråten i halsen, känslan av att känna sig ganska liten och nere. Och så trycka ned och stänga locket igen. Bita ihop. Sluta tänka och sedan en dryg halvtimme senare försöka socialkallprata med en person du knappt känner, men som man borde försöka lära känna, det är inte jättelyckat...
Tankarna far på annat håll. Vad jag gör, varför gör jag det? Vad jag helst vill, varför kan jag inte sluta vilja det?
Alexandra Burke – Hallelujah
Kommentarer
Trackback
