urklipp

Så hamnar man i situationer där allt bara faller och går sönder. Jag faller sönder.

Jag kryper hem till Evy, dricker te och gråter tills jag inte orkar gråta längre. Ägnar sedan hela dagen åt att ligga i sängen och titta på disneyfilm efter disneyfilm i förhopppning om att inte tänka.

Man kan gråta till disneyfilmer oxå.

Jag tycker inte att jag känner igen något längre. Jag känner mig förd bakom ljuset, lurad i ett halvår. Vad mer stämmer inte? Har jag gått i en falsk bubbla hela hösten? Var allt bara fel och lögn? Varför duger inte bara jag? Varför kastades jag bort? Vad gjorde jag fel? Har jag älskat en helt annan person? Finns den personen ens?

Allt känns bara tomt och meningslöst. Jag gråter och tänker. Med Evys trötsande sällskap kan jag fortfarande fungera.

Jag tycker inte att jag kan ha haft fel, ingen är elak, ingen är svart eller vit. Den bilden stämmer inte med den person jag har fått lära känna. Men manipulerandet... Har han manipulerat mig också?

Jag är halvt om halvt livrädd för att se honom. För att inte veta hur han kommer att agera. Om han ens kommer att se mig.  

Varör blir jag ignorerad? Förtjänar jag inte hans omtanke längre? Har jag betytt någonting? Någosin? Finns det någon bit i honom som fortfarande tycker om mig? Bryr han sig ens?

Jag vill prata med honom, för jag tycker fortfarande om honom. Det gör ont. Men jag bryr mig och vill inte förlora kontakten. Är den tanken värdelös? Ska jag bara blunda, sluta känna och ignorera tills det blir bättre?

Är det fel att vilja prata med honom? Han vill inte ha mig. Men kanske kontakten med mig är värt något att ha? Eller har jag förkastats till ett mörkt hörn och är därmed avslutad?

Är det fel av mig att tycka om Petter, trots allt?