urklipp

           

Fredagen bar på alla spår som en bra fredag ska göra.
Solskenspromenad, köttbullar o potatismos för 16kr på ikea, förfest, synthmusik och en mysig person att krypa ihop med fram på småtimmarna.

Det blev som jag hoppats på och jag är strålande glad över det!!!  [tror till och med att jag klarar mig från att drinka mängder med tranbärsjuice och citronvatten, vilket gör det hela mera värt!]

Lördagen var nästan lika trevlig. Mysig morgon bjöd den på i alla fall.
Sedan sov jag en timme på eftermiddagen, när bakfyllan slog till. Sedan var det bara att göra sig iordning inför att träffa familjen och åka iväg och äta grymt god mat på Peppar Peppar. Kött så mört att det smälter i munnen, och helt underbar chokladbrulé med havtorn till efterrätt. Helt ljuvlig att äta.

Sedan Konsert och Kongress med Harmony Hights 20års jubileumskonsert. Jättebra och fartigt, mycket glitter och skratt.

Så slog nervositeten till när jag kom hem, så jag satt ute i köket och drack gindrinkar med Gustav och Ellen och pratade och diskuterade. Att den ene lätt skulle ha kunnat haft på sig djävulshorn och den andra en gloria, ja det säger lite om hur de stod i frågan... För och emot. Men jag svirade om till min klänning, tog mod till mig och gick på Uplands 04-släpp.

Jag dansade och jag hade nog trevligt. Som sagt, jag förväntade mig ingenting och ingenting blev det heller.

Känns det tomt? Nja, kanske lite men som sagt; ingenting är lovat, det finns ingenting mer att hämta så jag nöjer mig med det jag faktiskt får. Ok, kanske inte den ultimata situationen, men eftersom jag inte vill ha någon annan så ställer väl detta inte till några problem än i alla fall? Jag är inte sårad, för det var detta jag gick med på!

Om jag skulle vart intresserad av annat hade jag haft ett antal erbjudande att kunna haka på. Min kaffedejt ville ses igen, och jag som har så svårt att säga nej, men denna gång kom jag med en bra ursäkt och bortförklaring. Jag känner verkligen ingenting. Och när jag gör det, ja... då är det för min speciella person. Den person jag trivs så otroligt bra med, han som har en speciell plats reserverad åt sig i hjärtat. Personen jag lixom aldrig tagit någon mental paus ifrån - även om det förflutit en massa officiell tid däremellan.

Men men... vad ska man göra åt saken? Jag gillar känslan jag får när jag är med honom, den finns lixom bara då och aldrig annars. Jag känner mig glad, och jag tänker faktiskt ta varje chans jag får för att känna så. 

Just nu orkar jag inte tänka på framtiden. Det går väldigt många krokiga vägar dit; vissa vägar med gatubelysning, upplysta av vänner som tycker och tänker hur jag ska agera, men jag väljer just nu att ta den mindre upplysta vägen och gå den vägen fram med lykta i handen.