Textuppgift till Växjö - att vara eller inte vara
Hur hamnade man här? En tillsynes vettig och förståndig människa, med ett rikt socialt nätverk av nära och kära omkring sig. Ung och vacker med framtiden framför sig. Hur kunde det komma sig? Vem var denna person, som låg på den vinröda ikeamattan och skakade? Vem var denna främling, som flyttat in i hennes kropp och som lämnade spår efter sig i form av stora högar av snoriga och tårvåta pappersnäsdukar?
Det hela var mycket märkligt. För inte kunde det vara hon själv? Nej, så illa kunde det väl ändå inte vara? Hon var kursetta i sin klass, glad och social. Inte kunde väl hon ha problem? Hon som skrattade med vänner och fikade, gick på träningspass, blev bjuden på fester och dansade natten lång. En av de få studenter som faktiskt hade ett välstädat studentrum. På ytan var allt en tilltalande bild, det var prydligt, dammfritt och välskött.
Men kikade man in i garderoben eller drog ut någon av byrålådorna, möttes man av oreda och kaos. Precis som hon själv, oreda och kaos. Hon var tillräckligt klar i huvudet för att se det ironiska i liknelsen. Hon stängde in sina problem i sig själv, precis på samma sätt som hon skuffade in sina kläder och saker i olika lådor så att hon slapp se dem. Det behövdes egentligen en stor utrensning av hennes förvaringsutrymmen. En vårstädning, där gammalt bråte - jeans med hål i och urtvättade tröjor i urblekta kulörer - slängdes för att ge plats åt det nya. Det skulle hon själv säkert också må bra av. Hon borde egentligen göra en mental vårstädning. Bearbeta saker för att sedan kunna lägga de till handlingarna, knyta ihop säcken och gå vidare. Lägga tankarna i prydligt vikta högar, som sedan lätt och smidigt kunde skjutas in i hennes mentala byrå, istället för att som nu, tryckas ihop i en stor hög och så snabbt skjuta igen dörren för att inte sakerna skulle ramla ut igen.
När var det senast hon hade orkat med att tvätta? Eller laga ordentlig mat? Hon visste inte. Hon orkade inte tänka, bara vara. Hon orkade existera, men det var också allt. Hon låg på golvet, på den röda korthåriga mattan och kikade upp mot fönstret, ut mot den stora kyrkoklockan som var hennes utsikt. Såg visarna utföra sitt kontinuerliga arbete, att sakta men ihärdigt förflytta sig över den vackra urtavlan. Kvart över, halv, fem i, ny timma, kvart över, halv…
Hon var tom, ihålig. Energin och kraften som borde ha funnits där vid hennes unga år hade hon tappat någonstans på vägen, och hon saknade både minne, karta och kompass för att komma ihåg och lokalisera var någonstans hon hade tappat dem. Nuförtiden ville hon mest bara sova. Sova sig igenom det mesta av dagen så att det bara fanns ett minimalt antal timmar och minuter då hon var tvungen att vara vaken och uppe. Då hon var tvungen att vara, att existera. Att vara eller inte vara, det var frågan.
Att sova var som att inte vara, då distraherade hjärnan sig själv med att bearbeta tankar och känslor och hon slapp vara aktivt deltagande. Att inte vara, att sova... att sova, kanske drömma...
Varför hade det blivit så här? Var det på grund av… nej, hon orkade inte tänka, det blev för jobbigt, för mycket. Bättre då att försöka fokusera på annat, som att titta på klockan. Tic tac tic tac tickade hennes dag bort, hennes vecka, våren, hennes ungdom.
Det hade kanske varit bättre, om det nu inte var så att hon kände sig ihålig. Tömd på mening. Var fanns betydelsen med att hon gick upp på morgonen? Vad var poängen med att hon pluggade konstvetenskap på universitetet? Vad var vitsen med den här dagen? Vad fanns att se fram emot den här veckan? Att se fram emot den här våren? Hon rannsakade sitt huvud men kom till insikten att det inte fanns något att se fram emot. Dagarna skulle bara gå. Det var det som var poängen.
En kär vän hade nyligen sagt till henne att hon skulle låta tiden ha sin gång. Eller mera specifikt, ” Låta tiden ha sin tid ”. Tiden läker alla sår, ett utnött men förmodligen sant ordspråk.
