urklipp

          

                      Cirque du Soleil – Bello Amore

En sån där dag då alla saker bara verkar glida in i varandra och helt plötsligt står man där och hela dagen har gått. En sån dag är det idag.

Vaknar kl. 09.00 med solen skinandes rakt i ögonen. Det är egentligen en ganska härlig känsla, efter att man inte sett solen på ett helt halvår. Men denna dag har ingenting att erbjuda, så jag väljer att dra täcket över huvudet och somna om.

Vaknar 11.20. Happ, något ska man väl göra av dagen.

Kliver upp. Försöker skriva på min restuppgift. Går ut och gör mig en kopp kaffe. Fortsätter skriva på min restuppgift. Anmäler mig till en engelsk översättarkurs till sommaren - om jag nu mot all förmodan inte tänker jobba.

Inser efter några timmar att mat brukar hjälpa hjärnan att tänka, går därför ut och gör mig en kombinerad lunch/middag - fryst pizza. Får sällskap av Ellen. Vi bestämmer oss för att detta är en värdelös dag och dessutom får båda ett städryck och börjar städa ur vårt kastrullskåp i köket.

Så, nu är klockan 21.00. Man kanske ska bli klar med sin förbannade restuppgift, så att man kan skicka in den och glömma bort att man någonsin läst kursen.

Tyvärr går det väldigt dåligt. Kanske för att det idag är en sån där dag då allt bara går dåligt? Huvudet fungerar inte riktigt som det ska. Ingenting är speciellt roligt eller trevligt. Och jag är väl medveten om att det bara är jag som kan göra något åt saken. Och jag gör ingenting.

Ändå har jag sett fram emot den här veckan. Haaa, vad får man för det? Just det, ingenting. Men vad finns egentligen att få? Vad väntar jag på?  

Känner att mitt humör inte är det bästa. Känner att jag inte är särskilt motiverad till något alls.

Dagen var grå även om himlen var blå, luften ljummen och solen lyste. Jag gick inte ut.
Syret försvann. Luften gick ur. Tiden stod still. Kroppen stannade. Tristess. 

Det som var roligt, är inte roligt längre. Vilket djupsinnigt konstaterande, va?

Jag vet vad som har sagts. Jag vet att jag satt mig här i alla fall. Jag har slutat att lyssna.
Än så länge skyller jag på att det är tristessen som spökar. Jag vet vad som gäller.
Vill faktiskt inte bry mig. Tänker faktiskt inte bry mig. Jag orkar inte lyssna till fördömandet, till kritiken. Jag vill inte ha något annat. Jag vill inte ha något.

Är det bara jag som ser det som en idé att fortsätta? Men alla andra kan dra åt helvete. Blir så jäkla less. Bara höra motargument. Och vara den ende som hela tiden försvarar. 

22.18
Snart kan man gå och lägga sig. Dagen kan äntligen vara över.

             Every step I take brings me back to the start.
                        Jag vet, jag satte mig här.