Barfota över glassplitter
Med tårfyllda ögon och utmattad kropp, sitter jag här på 41:an och tänker tillbaka. Vem sa att just du skulle kunna känna kärlek?
Jag försöker vara stark, jag försöker så gott det går. Tror inte riktigt det fungerar.
Det som kretsar i mitt huvud är bara samma tankar. Jag undrar hur du mår och vad du tänker på just nu?
Möjligt att det kan kännas bra ett tag, jag går ut och andas i solskenet, ignorerar allt som kan kännas, och sedan faller man ned igen.
Det är inte på grund av något du gjort. Det är inte på grund av något du sagt.
Det är på grund av det jag vet.
Men det gör likt förbannat lika ont.
Det lömska hjärtat vet hur det ska falla för att göra mest skada.
Det är ingen rolig insikt. Att veta att man dog litegrann inuti.
Att veta att jag inte fungerar utan dig.
Jag är livrädd för att tappa bort dig, men det gör jag tydligen oundvikligen.
Jag förlorar.
Det är inte ditt fel att det är så. Är det då mitt fel, för att jag uppenbarligen väljer att gå barfota över glassplitter?
Jag blev lycklig när jag var med dig. Jag tror att jag faktiskt älskar dig på riktigt. Du är det absolut vackraste jag vet.
----
Jag har två veckor av tid. Tid som ska fyllas med något i väntan på att jag får börja min kurs igen. Vet bara inte vad tiden ska kunna fyllas med. Det är tomt.
Har hört att andas är en bra sak att göra, det kan man tydligen leva på.
Jag får helt enkelt andas i det tomrum som blir över.
