urklipp

                Can't stop crying and when every tear hits the floor. 
                You feel like you're fighting alone
                You can't face the world on your own, this time.

                  

                            Om tårarna bara faller... 
                           
Det spelar ingen roll var jag är eller vem jag är med. Tårarna faller ändå. Trillar sakta nedför kinderna och får den officiella fasaden att spricka. 

Jag känner för att gråta mest hela tiden; när jag vaknar, när som helst mitt på dagen, när jag ska sova.

För att undvika det, försöker jag låta bli att tänka. Istället bokar jag upp och överbefolkar mina dagar tills det att jag inte orkar umgås längre. Jag tröttar ut mig själv och vill bara vara ensam. Jag stänger av, orkar inte säga nej, orkar inte bry mig.

Jag kryper ihop hemma i mitt rum och får äntligen tid att gråta. Det känns som om klumpen i halsen lättar litegrann och att det blir lite bättre. 

Jag funderar på att det känns tomt utan honom. Jag försöker få rätsida på situationen. Jag förstår att han inte vill ha mig, det kan jag inte göra något åt. Varför känns det då som om jag vill prata med honom, förklara allt det som gör ont och sedan bli tröstad? Som om han är en trygg famn, en vän. Som en människa jag inte vill förlora? 

Jag orkar inte med den här tystnaden, men jag vågar dock inte bryta den. Tänk om han inte vill veta av mig? Men det finns ingenting jag önskar hellre än att han ska ta kontakt med mig. Att han ska vilja prata med mig. Jag vill bli kramad och hållen, tröstad och lyssnad på. 

Jag vill att han ska vara den fina människa jag tror att han är. Jag vet att han är fin och snäll och att han bryr sig om människor. Men jag tappade tron på det och det gjorde nästan mer ont än något annat.

Fina, rara människa, jag tycker om dig och jag vill inte förlora dig.  

                          När tårarna faller...

Då tänker jag på dig. Då saknar jag dig. Då tänker jag på hur meningslöst jag tycker att allting är. Vad ska jag göra med den här tomheten? Vart ska jag ta vägen? Hur ska jag komma över dig? Jag vill inte vara här längre, jag vill somna och låta tiden gå. Jag vill lämna staden, fly landet och sätta mig själv på mental paus. Åka bort och glömma bort.

Varför känns det som om jag har tappat bort mig själv? Jag vet nog att den här känslan inte bara beror på dig. Det är mycket annat. Bara en sådan sak att jag tycker att hela det här året har varit meningslöst. 

"Jag känner inte igen dig. Jag har inte känt igen dig på två år. Du är för upptagen med att reda ut dina ledsna känslor och din sårade självkänsla för att ha tid att tänka på vad du vill. Du stressar dig samtidigt med att fundera ut vad du ska göra och reder inte ut en sak i taget." 

Kanske, jag vet inte. Det är mycket jag inte vet nuförtiden.