200...
... inlägg senare sedan jag påbörjade detta lilla projekt. 200 inlägg skiljer idag från den tiden då jag började fundera på att skriva blogg. Vad har inte hänt sedan dess, från den sensommaren då jag funderade på passande bloggnamn och tilltalades av urklipp - små klipp ur min vardag, små bitar av mitt liv.
Min idé med hela bloggen var att den skulle bestå av korta och roliga betraktelser och iakttagelser från min vardag. Men någonstans på vägen slutade den innehålla dessa små kvickheter och roliga anekdoter och började mer och mer likna min privata dagbok.
Varför då fortsätta skriva i ett så offentligt forum och inte skriva i ett word-dokument? Varför ens publicera dessa texter, som visar sig bli så personliga och låta de vara tillgängliga för vem som helst som har vägarna förbi?
Jag vet inte riktigt... På ett sätt är det väldigt praktiskt, ens vänner kan lätt få en uppdatering om vad som händer i ens liv. Här blir det en text istället för en massa separata mail.
Det har även fördelen med att jag måste anstränga mig lite när jag skriver, exempelvis tänka på rättstavning, ordföljd och upprepningar, för att jag vet att det finns någon typ av läsare därute, som faktiskt ska orka ta sig igenom texten. Jag skärper till mig för "Den tänkta läsaren" som det så vackert heter inom litteraturvetenskapen.
Nackdelen är förstås att jag vet att någon kan läsa den, så nog finns det censur. Men jag tänker mig att det nog är säkrast att den finns där, budskapet når säkerligen fram ändå.
Sedan gillar jag tanken att jag har min egna lilla sida, där mina synpunkter och tankar får ta plats, där jag kan skriva fritt utan att det finns någon direkt motkanal som bryter in med åsikter eller kritik. Det här är min monolog.
Nog pratat om detta.
Jag bosatte mig hemma hos Evy, med te och trevliga vänner i lördags efter allt som kommit upp och hänt under fredagen och lördagmorgonen... Det är en mycket trevlig miljö att samla tankarna i och samtidigt undvika den farliga ensamhetsfällan, då ens tankar kan ta en hur djupt och lågt ned som helst om man inte ser upp.
Det känns alltid bättre efteråt. Huvudet fick vila, utan att alltför mycket tankar bröt in och störde sömnen.
Söndag 30 maj - morsdag. Syster och jag köpte en vacker bordsduk och så plockade vi en enorm bukett med ängsblommor; Liljekonvalj, humleblomster, midsommarblomster, smörblommor, förgätmigej, hundkex, syren m.m. Middag hemma i Alsike med jordgubbar till efterrätt!
Sov över och sov fruktansvärt dåligt. Trots tystnaden utifrån trädgården - undantag fågelkvitter - och öppet fönster där frisk nattluft fick vädra ut värmen, kunde jag ändå inte somna.
Tankar snurrar. Även om jag fått bekräftat att historien var uppdiktad kan jag inte riktigt släppa det. Varför ens berätta? Varför ens göra sig omaket att ljuga ihop en sådan absurd historia?
Varför, varför, varför?
Ingen rök utan eld? Överdriven dock med ett korn av sanning? Ren och skär lögn? Jag andas naturligtvis lättare av tanken att jag tror på rätt människor och att jag tyvärr råkade stöta på en person i fredags med svårigheter att skilja rätt från fel.
Men varför?
Dessutom har jag en rädsla som börjar gro inombords... Om hon varit så hemskt svartsjuk på mig, och väljer att ta chansen att bl.a. hämnas på mig ett halvår senare... Kan jag komma att bli likadan? Jag vet hur fruktansvärd jag kan vara, hur jag mister rim och reson och häver ur mig diverse hemskheter. Hur jag kan känna mig så arg och illvillig mot den person som jag, förtillfället, hyser mest agg emot.
Jag är fullt medveten om att det är bra människor jag är svartsjuk på. Ingen torterar kaniner eller stjäl ballonger från små barn. Ändå kan jag hata så starkt att jag önskar att de bara försvann... på ett eller annat sätt.
Men nej, jag tror inte, hoppas inte att jag är kapabel att ljuga för att förstöra för andra. Nej, jag vet känslan den skapade hos mig och jag blev så fruktansvärt ledsen och tappade hoppet ett tag.
Nej, jag ska försöka motverka den här svarta känslan på ett eller annat sätt. För det enda den faktiskt gör är att förstöra för mig själv, den får mig att må helt galet dåligt och den har sönder relationsband, som inte hade behövt gå sönder.
Men nu är nu, 200 inlägg senare...
Nu ska jag istället öppna mitt fönster på andra våningen, släcka lampan, höra onyktra studenter som passerar utanför nere på gatan - och lyssna till deras högljudda monologer eller dialoger om efterfest, bästa fyllekäk eller vilken nation de varit på, ska till eller precis passerar - och försöka somna till tonerna av Amy Macdonald.
Amy Macdonald – My Only One
Min idé med hela bloggen var att den skulle bestå av korta och roliga betraktelser och iakttagelser från min vardag. Men någonstans på vägen slutade den innehålla dessa små kvickheter och roliga anekdoter och började mer och mer likna min privata dagbok.
Varför då fortsätta skriva i ett så offentligt forum och inte skriva i ett word-dokument? Varför ens publicera dessa texter, som visar sig bli så personliga och låta de vara tillgängliga för vem som helst som har vägarna förbi?
Jag vet inte riktigt... På ett sätt är det väldigt praktiskt, ens vänner kan lätt få en uppdatering om vad som händer i ens liv. Här blir det en text istället för en massa separata mail.
Det har även fördelen med att jag måste anstränga mig lite när jag skriver, exempelvis tänka på rättstavning, ordföljd och upprepningar, för att jag vet att det finns någon typ av läsare därute, som faktiskt ska orka ta sig igenom texten. Jag skärper till mig för "Den tänkta läsaren" som det så vackert heter inom litteraturvetenskapen.
Nackdelen är förstås att jag vet att någon kan läsa den, så nog finns det censur. Men jag tänker mig att det nog är säkrast att den finns där, budskapet når säkerligen fram ändå.
Sedan gillar jag tanken att jag har min egna lilla sida, där mina synpunkter och tankar får ta plats, där jag kan skriva fritt utan att det finns någon direkt motkanal som bryter in med åsikter eller kritik. Det här är min monolog.
Nog pratat om detta.
Jag bosatte mig hemma hos Evy, med te och trevliga vänner i lördags efter allt som kommit upp och hänt under fredagen och lördagmorgonen... Det är en mycket trevlig miljö att samla tankarna i och samtidigt undvika den farliga ensamhetsfällan, då ens tankar kan ta en hur djupt och lågt ned som helst om man inte ser upp.
Det känns alltid bättre efteråt. Huvudet fick vila, utan att alltför mycket tankar bröt in och störde sömnen.
Söndag 30 maj - morsdag. Syster och jag köpte en vacker bordsduk och så plockade vi en enorm bukett med ängsblommor; Liljekonvalj, humleblomster, midsommarblomster, smörblommor, förgätmigej, hundkex, syren m.m. Middag hemma i Alsike med jordgubbar till efterrätt!
Sov över och sov fruktansvärt dåligt. Trots tystnaden utifrån trädgården - undantag fågelkvitter - och öppet fönster där frisk nattluft fick vädra ut värmen, kunde jag ändå inte somna.
Tankar snurrar. Även om jag fått bekräftat att historien var uppdiktad kan jag inte riktigt släppa det. Varför ens berätta? Varför ens göra sig omaket att ljuga ihop en sådan absurd historia?
Varför, varför, varför?
Ingen rök utan eld? Överdriven dock med ett korn av sanning? Ren och skär lögn? Jag andas naturligtvis lättare av tanken att jag tror på rätt människor och att jag tyvärr råkade stöta på en person i fredags med svårigheter att skilja rätt från fel.
Men varför?
Dessutom har jag en rädsla som börjar gro inombords... Om hon varit så hemskt svartsjuk på mig, och väljer att ta chansen att bl.a. hämnas på mig ett halvår senare... Kan jag komma att bli likadan? Jag vet hur fruktansvärd jag kan vara, hur jag mister rim och reson och häver ur mig diverse hemskheter. Hur jag kan känna mig så arg och illvillig mot den person som jag, förtillfället, hyser mest agg emot.
Jag är fullt medveten om att det är bra människor jag är svartsjuk på. Ingen torterar kaniner eller stjäl ballonger från små barn. Ändå kan jag hata så starkt att jag önskar att de bara försvann... på ett eller annat sätt.
Men nej, jag tror inte, hoppas inte att jag är kapabel att ljuga för att förstöra för andra. Nej, jag vet känslan den skapade hos mig och jag blev så fruktansvärt ledsen och tappade hoppet ett tag.
Nej, jag ska försöka motverka den här svarta känslan på ett eller annat sätt. För det enda den faktiskt gör är att förstöra för mig själv, den får mig att må helt galet dåligt och den har sönder relationsband, som inte hade behövt gå sönder.
Men nu är nu, 200 inlägg senare...
Nu ska jag istället öppna mitt fönster på andra våningen, släcka lampan, höra onyktra studenter som passerar utanför nere på gatan - och lyssna till deras högljudda monologer eller dialoger om efterfest, bästa fyllekäk eller vilken nation de varit på, ska till eller precis passerar - och försöka somna till tonerna av Amy Macdonald.
Amy Macdonald – My Only One
Kommentarer
Trackback
