Konstig tisdag
Jennifer Rush – If You're Ever Gonna Lose My Love
Nämnde jag alls fredagen? Var på förfest hos min kompis Rosita och hittade där Danne, klubbverkare på en av nationerna. Festen drog vidare till BJ och där tyckte jag att jag lika gärna kunde roa mig med det utbud som fanns. Jag hade inte räknat med någoting, såg egentligen bara fram emot lördag, men spontaniteten tog visst över.
Sedan blev det lördag. Det var vin, skräck och sång och uppbyggd förväntan. En kväll som bjöd på det mesta; trerätters, avtackning, död, pistolskott, uppflammande svartsjuka som jag sedan botade med rejält mkt sprit, förhoppning, besvikelse, dansgolv, uppmärksamhet, sms, tystnad, intresserade blickar och ont i fötterna.
Jaha.... Vad får man ut av en sådan kväll? På något sätt känns det tomt. Uteslutet, som om jag äntligen får lyfta på spelkortet och se att jag aldrig har haft något att hämta där...
Tomt.
Sedan blir saker och ting sällan som man planerat. Nya spelbrickor kommer till.
Jag blir bjuden på höstbal, som går av stapeln kommande helg. Jag ska ha en kavaljer, Kristoffer, som jag aldrig träffat tidigare, så på torsdag blir det fika med honom för att lära känna honom och få mer info om helgen på Karlberg.
Sedan hör nya personer av sig, som jag verkligen inte trodde skulle höra av sig och vill ses måndagkväll. From out of the blue, jag är förvånad, när man säger att man ska höras, jag menar det är ju inget man faktiskt gör... eller mera, jag hör aldrig av mig, kanske för att jag tröttnar fort och tycker att personen ifråga är tråkigt, jobbig och ointressant och jag aldrig på riktigt är intresserad själv.
Och så vaknar man upp på tisdagen och har haft en otroligt gosig o mysig natt, och jag är alldeles... shit, det är ovan känsla. Plötsligt har man fått lite av den där närheten man saknat så grymt mycket, behovet som aldrig tycktes kunna fyllas för att allting alltid bara var så fel. Det var alltid fel, därför att det inte var det jag ville ha. och så sitter man här nu. Det känns inte lika tomt, det känns faktiskt bra. Det konstiga är att det inte kändes konstigt... Danne, intressant må jag säga.
Ikväll väntas Clara och då ska vi laga god middag och dricka vin och prata igenom och uppdatera oss om allt som hänt. Har saknat henne.
Nämnde jag alls fredagen? Var på förfest hos min kompis Rosita och hittade där Danne, klubbverkare på en av nationerna. Festen drog vidare till BJ och där tyckte jag att jag lika gärna kunde roa mig med det utbud som fanns. Jag hade inte räknat med någoting, såg egentligen bara fram emot lördag, men spontaniteten tog visst över.
Sedan blev det lördag. Det var vin, skräck och sång och uppbyggd förväntan. En kväll som bjöd på det mesta; trerätters, avtackning, död, pistolskott, uppflammande svartsjuka som jag sedan botade med rejält mkt sprit, förhoppning, besvikelse, dansgolv, uppmärksamhet, sms, tystnad, intresserade blickar och ont i fötterna.
Jaha.... Vad får man ut av en sådan kväll? På något sätt känns det tomt. Uteslutet, som om jag äntligen får lyfta på spelkortet och se att jag aldrig har haft något att hämta där...
Tomt.
Sedan blir saker och ting sällan som man planerat. Nya spelbrickor kommer till.
Jag blir bjuden på höstbal, som går av stapeln kommande helg. Jag ska ha en kavaljer, Kristoffer, som jag aldrig träffat tidigare, så på torsdag blir det fika med honom för att lära känna honom och få mer info om helgen på Karlberg.
Sedan hör nya personer av sig, som jag verkligen inte trodde skulle höra av sig och vill ses måndagkväll. From out of the blue, jag är förvånad, när man säger att man ska höras, jag menar det är ju inget man faktiskt gör... eller mera, jag hör aldrig av mig, kanske för att jag tröttnar fort och tycker att personen ifråga är tråkigt, jobbig och ointressant och jag aldrig på riktigt är intresserad själv.
Och så vaknar man upp på tisdagen och har haft en otroligt gosig o mysig natt, och jag är alldeles... shit, det är ovan känsla. Plötsligt har man fått lite av den där närheten man saknat så grymt mycket, behovet som aldrig tycktes kunna fyllas för att allting alltid bara var så fel. Det var alltid fel, därför att det inte var det jag ville ha. och så sitter man här nu. Det känns inte lika tomt, det känns faktiskt bra. Det konstiga är att det inte kändes konstigt... Danne, intressant må jag säga.
Ikväll väntas Clara och då ska vi laga god middag och dricka vin och prata igenom och uppdatera oss om allt som hänt. Har saknat henne.
Kommentarer
Trackback
