urklipp

"I understand feeling as small and insignificant as humanly possible and how it can actually ache in places you didn't know you had inside you."

En av de bästa scenerna ur The Holiday:

http://www.youtube.com/watch?v=iUPk5eKsGvs&feature=related

Förkyld, rödgråten och hemma på landet. Igen. Ursäkten får vara - om man nu behöver ha en ursäkt för att åka hem till sina föräldrar och bli omhändertagen ett slag? - att jag fryser hemma i mitt rum, och att jag kort och gått inte vill vara både sjuk och ensam. Fy, va nedstämt det där lät....

Hans Zimmer, Lorne Balfe – Iris And Jasper

Nå, lite av sanningen i alla fall. Det är mörkret. Den vackra hösten håller på att tyna bort och kvar finns bara det där ensamma mörkret som ständigt påminner dig om allt du måste göra och allt du inte har. 

Det där förtvivlade lilla hoppet du fortfarande bär inom dig, som får dig att göra sånt som du nog innerst inne vet att du inte borde - men som du gör i alla fall för att den där känslan är så betydligt starkare än förnuftet - och redan på förhand vet du hur det kommer att sluta och hur oerhört besviken du kommer att bli, vilket gör att du sätter upp en ilsken fasad mot omgivningen och önskar hämnas eller slå någon helt utomstående, för att du tror att det på något sätt skulle hjälpa.   

Du biter ifrån, fräser och reagerar helt irrationellt och det där mörka runt omkring dig börjar successivt att förflytta sig in i dig. It's not a happy feeling. 

När det som du egentligen bara behöver är att fälla några hundra tårar till över exakt samma sak, som du de senaste 9 månaderna spillt dina tårar över.

---

Guud, är jag en sorgsen person eller vad?

Det läker lixom aldrig ut. Det är fler än jag kan räkna som försökt tala mig tillrätta om att jag borde glömma och gå vidare, och då även i samma andetag konstaterat att jag aldrig kommer att kunna göra det om allt fortsätter att vara så här till och från till och från.

"Hur många gånger har vi sagt att vi inte ska göra så här mer? Men nu orkar jag inte kämpa emot det längre"

Och det kan göra mig så lycklig. Jag mår så bra och det känns så välbekant, som att hitta hem. Men jag är aldrig aldrig trygg. Jag kan aldrig känna säkerheten att jag vet vad som kommer hända. Jag får alltid gå med osäkerheten och ett litet fladdrande hopp om att kanske kanske den här gången och antingen spela ut alla kort och vinna eller bli sittande kvar med svartepetter på handen...

Så varför fortsätter jag? Har jag någon snedvriden känsla att jag trivs när jag är olycklig?

Eller är det så att jag verkligen älskar den här människan? Att han på något sätt har lyckats nästla sig in och gripa tag i en av de där sköra bitarna av hjärtat och lämnat ett så pass stort avtryck att resterande personer efter det bara faller bort och blir till intet i jämförelse?

Om jag vore några år äldre, om jag vore jag men samtidigt någon annan... skulle det vara tillräckligt då?

Kan man ha en solkatt i en bur?

En av oss som gråter,
En av oss som låter dagar bara gå.
Ensam där i sängen, tänker hon här borde legat två..

En av oss blev över,
En av oss behöver den hon inte har. 
Sanningen är svår och så plågsamt uppenbar;
önskar att du hade stannat kvar.