Lördagsflykt
Inte den mest optimala situationen att vakna upp en lördagmorgon och inte känna sig... helt tillfreds.
En sådan dag då man vet att att man inte kommer ha något som helst tålamod med någon eller något, utan mest bara har lust att skrika och gapa på folk för att de är ivägen eller bara råkar befinna sig i ens närhet.
Det kliar i mina fingrar att få svära högt och ljudligt åt orkesternissarna som springer runt på stan och är på tok för högljudda och glada.
Jag pluggar bort mestadels av min eftermiddag, men när jag väl går ut så är de där... ÖVERALLT!
Folk är glada och jag vill mest kasta saker på dem. Tror inte att det egentligen innerst inne beror på dem - jag vet att det inte har något att göra med dem - men jag finner det bäst att ha en yttre fiende att skylla på. Jag pluggade inte så bra som jag hade velat - skyll på blåsgalningarna. Bibliotekarien var lite seg - skyll på blåsgalningarna.
Runt fyrasnåret träffade jag på Lia utanför mitt hus och hon hälsade glatt på mig, men jag såg dock något annat som jag inte tyckte om. Nu har jag lärt mig att inte skriva ut namn här, eftersom det uppenbarligen lämnar tydliga spår efter sig... så jag nöjer mig med benämna det som att mitt klösa-ögonen-ur-men-ack-så-trevliga-objekt var där och gjorde mig på allt annat än bra humör. Egentligen är det ganska orättvisst mot denna, eftersom denna inte egentligen gjort något fel (Bullshit!!) Det är bara allt otäckt som jag kopplar samman med denna, som gör att denna får ta all skuld.
Japp, så är det; jag är en hemsk, långsint och subjektivt dömmande människa! Så där ja, så var det nedskrivet och ute i det fria.
Jag vet att jag inte reagerar helt rationellt, men det ligger mycket bakom detta. Ta bara torsdagkvällen... Jag vet att det inte är någon bra idé att gå dit, jag har i princip ont i magen hela dagen och är nervös över att festen överhuvudtaget ska äga rum, men jag går dit i alla fall. Logisk och briljant plan, inte sant?
Och jag faller i min egen fälla. För vem ignorerar och vem ignorerar tillbaka? Det är helt bisarrt. Hur kan vi, som för bara två kvällar sedan stod och pratade i nästan en timme, trots att vi var båda på hemväg, vi som umgicks både lördagkväll och söndagkväll, hur kan vi ute bland folk bara inte se varandra?
Och sedan samtalet med Anna den kvällen... och jag hade en kall klump i magen hela samtalet, och jag visste verkligen inte vad hon skulle berätta. Hon är dessutom kanonfull och ska försöka återberätta en konversation som bygger på metaforer... Man blir inte jätteklok att lyssna till det. "Han ville att du skulle veta..." Öhh ja? "Det är som en vägg... du är på hans sida väggen...!" Ok...? Och trots att de två då suttit och pratat om oss, och Anna försökt lämna något slags meddelande eller vad det nu var? så finns där inga tecken på det när han och jag verkligen ses. Han kan prata med alla - utom med mig. Och ändå är det mig han ska tycka om??? Skumt.
Nå, nu har jag pratat iväg mig från ämnet.
Jag insåg i alla fall i eftermiddags att jag kort och gott inte kunde stanna kvar i stan. Visst, det är lördag, men jag skulle absolut inte vara på mitt bästa sociala humör, så varför stanna?
Så jag tar till min bästa flyktplan och flyr ut på landet.
Visst, det är ingen hemma, men det är något särskilt med att komma hem ändå trots att ingen är där och välkomnar en. Det är solig och klar luft ute, sensommarrosorna i trädgården tar sin sista chans att blomma om och det är mysigt, vackert och nystädat hemma.
Dessutom kan man dra på volymen i högtalarna och ge blanka sjutton om någon granne hör dig.
Sedan kan man när det börjar bli lite mörkt ute ta och tända upp mysbelysning, krypa ned i en fåtölj i vardagsrummet med en skön filt om axlarna och en kopp te och slå på några av de absolut bästa feelgood-filmerna som gjorts: Under the tuscan sun och It's complicated. Det är verkligen fina filmer. Huvudpersonerna lagar förträffligt god mat - vad är det egentligen med att se mat och bakverk lagas på tv förresten? - renoverar sina hus och får jättemysiga vackra hus och allt får sitt lyckliga slut.
The Academy Studio Orchestra – Julia's Theme - From The Film Julie & Julia
Man får chansen att befinna sig i en liten lycklig bubbla för ett tag och det är fantastiskt avkopplande. Jag blev på väldigt mycket bättre humör också bör tilläggas.
Nu är bara frågan hur länge jag ska stanna kvar här ute. Det är väldigt skönt att komma bort från allt ett tag.
Förmodligen tills verkligheten kallar en tillbaka, när man inser att man måste hem och läsa de texter som fortfarande ligger kvar på ens skrivbord... suck...
