Vad ska man kalla det här då?
– I'm Not A Girl, Not Yet A Woman - Metro Remix
Jag vet inte varför det inte känns bra… Jag känner mig fullständigt oproduktiv, trött och frusen hela tiden. Som om min blodcirkulation har slutat fungera och blodet har stelnat i ådrorna. Spelar ingen roll hur mycket kläder jag än tar på mig eller hur många kokheta duschar jag tar per dag (någon dag ska jag låna ett badkar som kan värma mig i timmar) - jag är ständigt kall i alla fall.
Att sedan förutom det försöka hantera känslan av att veckorna springer ifrån mig...
Dagarna har egentligen inget innehåll, det är bara en massa tid då jag står i pausläge, en lång färdsträcka mot varannan helg... som i sig är en chans eller ett risktagande. Kalla slingrande ormar i magen borde kanske ge en liten hint om att jag egentligen inte borde hoppas. Att jag en dag borde förstå.
Vill mest bara kura ihop mig i en liten hög. Ingen riktig lösning, jag vet. Tror dock att mycket beror på det satans mörkret. Jag orkar inte.
Visst, det finns ljuspunkter. Dricka te, kura och titta på film med Johanna. Se borta med vinden och prata med Evy. Gå på julmarknad med mina systrar.Titta på Twin Peaks och så med Adam. Senare i gråa nobember gå på höstbal.
Men vad gör man åt situationen nu?
Jag sitter uppkrupen i min säng med datorn i knäet. Klockan är halv tio. Ett avsnitt av True blood och sedan kan jag faktiskt gå och sova eller försöka sova i alla fall med extra filt och överkastet ovanpå mitt täcke.
All I need is time,
a moment that is mine,
while I'm in between.
